Tisdag, hur jävla grått kan det bli?

 Hur grått kan det bli? Funderar på att köpa en ny kamera för nästan 17 000 kr, men avstår. Har inte råd, måste hålla på mina besparingar så jag klarar mig framöver. Jag går i samma fotspår som min morsas syrra. Hon jobbade och hade fiket på Skeppsholmen, jobbade och jobbade, upp tidigt, hem, sedan levde hon och hennes man för en sommarstuga på Åland. Efter pensionen inträtt och fiket stängts och huset på Skeppsholmen rivits och min mormor som bodde på fiket fått flytta till ett halvvidrigt ålderdomshem, hon var 90 då, så gick det åt helvete. Min mormor vantrivdes så på ålderdomshemmet och min moster fick börja knapra på sina besparingar för hennes omkostnader var för höga. Hon fick sedan cancer och hamnade på SÖS.

Man kan säga att det gick käpptrakt åt helvete efter pensionen, både för mormor och morsans syster. 

Det känns som jag går samma väg. Stockholm är svintråkigt, vädret skit och jag får knapra på mina besparingar för pensionen räcker inte, trots att jag håller Mentorskap osv,,det är fan inte roligt, framför allt är det väldigt begränsande.

Förr, som svensk, så kunde jag känna stolthet över vårt land, vår skola, sjukvård, allt var väldigt bra i jämförelse med andra länder. Idag skäms jag ju, blir förbannad och värre verkar det bli. 

Det där, allt tillsammans, gör mig så förbannat irriterad. Vädret, Stockholmsvädret, måste ju fan vara sämst i hela Europa, en slags fem månaders tristess. 

Jag måste helt enkelt göra något åt det hela.

Vädret. Det är bara att flytta. Antingen till snön på vintern eller till Syd för värmen.

Kompisarna. Kommer att vara saknade.

Samhället. Orkar inte med mer dårskap.

Fotografin. När en bild på Doisneaus badkar får mig att kicka igång mer än en hel veckas gloende på Insta är det dags att inse vad som gäller.

Ja, det var ju tisdagens gnäll, ser att Planket går igång. Jag hoppar i år. 

Ja, det blev kattbilder idag. Vad ska man säga om det då?