Jag slänger ut katten till natten

Sydvind,  när jag landar är det sydvind. Det sitter fyra stycken personer med fransk brytning framför mig i det lilla planet som just passerar Paros, tar en lång högersväng, om det hade varit nordvind, ha det blivit en kortare vänstersväng. De som sitter framför mig har kortärmat och läser i en guidebok. Fråga mig, tänkte jag säga, men det gör man ju inte. Det var söta fransmän, alla var kvinnor på konstkurs.

Natten blir jobbig. Det är svinkallt, fuktigt, sängen är som en blöt simpa. Ibland, på resor, eller hos tandläkaren kommer man in i det där läget att man är på gränsen att inte orka mer. Jag frös så jag fick ont i knäna, gick upp tog en whiskey och klädde mig allt, sov naken. Det fungerar bättre då det är fuktigt i sängen. 

På morgonen kom solen och allt blev bra. 

Jag kör ut katten till natten. Jag vill vara i fred och jag vill inte kliva upp klockan två för att släppa ut honom. 

Jag vill vara i fred och skriva. Det är svårt med en katt som vill kramas. Läser Karin Smirnoffs deckare, Millennium-boken ”Havsörnens skrik”. Hon är en karg författare. Det är ingen gullig bok, hon känns nästan farlig. Men, som hon sa: Har man en bastu behöver man ingen psykolog. 

Katten är ute, jag har en torr säng, och en brasa som brinner. Det är ett märkvärdigt liv. Så enkelt är det. Märkvärdigt i sin enkelhet.