Förr, var det något annat..

 Jag tänker mycket på rörelsen. Förr samlade man ihop bilderna, tagna under lång tid, sedan publicerade man kanske en bok eller en utställning. Man ska  ändå ha klart för sig att det var ytterst få som gjorde så, väldigt få. De flesta visade aldrig sina bilder.

Idag får alla visa sina bilder och alla visar mer bilder och oftare än förr. Alla och jag säger det igen, alla får sina bilder visade mer än förr.

Det gamla upplägget handlade om den den store fotografen. Hen som genom åren samlat ihop en stor skara bilder av hög kvalitet.

Idag är det flödet, det pågående, det ständiga visandet som är grejen. Det kan till och med kännas som om böcker och utställningar är onödiga. Det viktiga är flödet, berättandet som pågår som en livscykel och ett samtal. Att följa flödet, skapa flöde är varken enklare eller svårare än att göra en bra utställning. Allt som ska bli bra är lika svårt.

Jag tror allt mer på flödet,  kanske uppblandat med en utställning då  och då, men jag tycker utställningar tappar allt mer av sin kraft och en av de största anledningarna är de stora printarna. De stora bilderna tar bort fotografiets magi, det blir blaffor, en sätt att visa fotografens storhet, då det kanske hade vunnits mer på intimitet. Kanske är det den rösten man ska söka, den lilla intimiteten. 

Flöde, intimitet, och avskaffandet av den store fotografen/konstnären..är det nycklar in i framtiden? Vem vet?