Onsdag, en dag som alla andra.

Onsdag, en dag som alla andra? Eller... jag låg och funderade, vilket jag skrivit förr, att göra nätet till den viktigaste arbetsmetoden. Att, som här, skriva en slags kombinerad dagbok och berättelser. Peter och David Turnely gör det på Insta och Patti Smith också. De har bara så oändligt många fler följare än mig och de måste tjäna pengar på det.

Jag har kommit till en punkt i livet där pengarna är viktigt. Utan pengar går det inte att göra någonting och för mig handlar pengar om att resa. På något vis är jag tillbaka i den punkten där jag var då jag var tjugo, vill ut och resa, men inte omkring utan till och stanna länge. Jag vill åka till ett ställe och vara där. En husbil är grejen, ett hus på hjul, men ack så dyrt.

Satt och läste om Venedig, hopplöst, denna vackra stad är totalt förstörd av turismen, samma gäller Florens, samma gäller Barcelona, så i mitt fall faller alla stora städer. Inte ens om du bjöd mig reste jag till NY, däremot till bergen och landsbygden och det gäller överallt. Precis som Stockholm, det finns ingen större lockelse att komma hit, för dyrt och för trist folk som bor här, men den svenska landsbygden är inget för mig. Vi hade ett underbart litet torp utanför Nyköping, men så fort min fru stack och jag blev ensam fick jag total panik. Inget fik, måste köra över en mil för att fika, två och enhalv mil för att fika. Sånt fungerar inte.

Måste ha fik och krog i byn, annars kan man lägga ner tanken på att vara där.

Det är jag det. Bilderna ovan, de är från Naxos. Ibland då jag kollar på mina egna bilder så kommer jag in i ett mood, det skapas en känsla som jag vill uttrycka, skriva ut. Ibland går det inte, men då brukar jag trösta mig med att de känslan finns i bilderna och denna morgon, ligger just nu i sängen, läst DN och dricker kaffe, så fick jag inte tag i det jag ville skriva. Jag gör ett nytt försök då jag går ut och skriver från ett kafé vid niotiden. Ciao, så länge.