Fjärilen i min hjärna. Anders Paulrud

När natten slog till, kom färjan till hamnen. Konstigt nog, på sex timmar, bara två stopp. Jag klev av vid det andra. På Naxos. Det kändes som båten låg i en nedförsbacke, innan ljusen från hamnen dök upp. Jag var glad, Anders Paulrud hade skrivit fint om min Naxosbok. 

Vi kunde ses ibland på Nytorget. Jag tror han bodde i mina trakter, upp mot Vita Bergen. På den tiden var Vita Bergen något annat än idag. Det fanns en laddning och en frid i att gå dit. Det var som en besvärjelse. Nytorget var också något annat. Enklare. Jag tog en bild av Anders Paulrud då han gick på Skånegatan. Den var bra, han fick den. Det är en av alla mina bilder som inte finns kvar längre. 

Jag har insett att det är meningslöst att ha för mycket bilder. Det är som att ha för många älskarinnor. Man orkar inte. Jag orkar inte leva med alla dessa bilder, minnen, kärlekar. Jag stängde av, bilder försvann.

Jag gav bilden till Anders en dag då han satt på Nytorget. Han var då dödsmärkt, skrev och kanske hade skrivit klar sin bok om Fjärilen i min hjärna. Han var lite olycklig, men han gick ändå med rak rygg, som på väg till någonting. 

Vi sågs inte så många gånger, men han var en av dem som satte sina spår

Han avled i början av januari 2008, han dog med sina fem tumörer i lungorna. Hans bok Fjärilen i min hjärna, kom ut strax efter.