Den fotografiska ensamheten

 Vad behöver man för att bli en bra streetfotograf? Jag brukar tänka den tanken ibland och med Street menar jag att man rör sig i nya områden, nya människor och tar kontakt med folk. Ofta snackas det om kameran, utbildningen. Jag skulle vilja koka ner det till två saker. Språk och hantera ensamhet. 

Det handlar så mycket om att komma från ingenstans, till att möta något man inte vet någonting om. Som en tjurfäktare eller en boxare. Allt är upp till en själv. 

Strömholm sa ofta om framkallning. Det står på burken, 20 grader, 8 minuter. Det stämmer, men han sa också: Bilda dig, lär dig språk. Absolut livsviktigt. Det finns vissa so klarar sig på gatan utan att kommunicera, men jag vet ju också att de skulle bli ännu bättre fotografer OM de snackade med folk. Men, det svåraste, det som skiljer ut alla är förmågan att hantera ensamheten. 

Alla säger att de älskar att resa, men om de reste fyra gånger om år ensamma, var borta minst en månad varje gång så skulle 99 procent knäcka ihop. Ensamheten är det svåraste för en fotograf, detta att ständigt skapa ett nytt livsrum. Det är väl en sak att gå omkring in sina egna kvarter och sedan gå hem, en annan att resa någonstans där du inte känner en enda människa.

Ensamheten var det som gjorde att jag slutade fotografera, resa. Orkade inte med kravet efter 20 år på vägen. Jag har överhuvudtaget inte någon lust att resa någonstans, mer än till Naxos. Tycker till och med att det är jobbigt att behöva ta mig till T-centralen, Kulturhuset, Moderna, osv, känner mig helt alienerad, helt hemlös, borta. 

Det konstige är ju varför man utsätter sig för en sådan krånglig ensamhet. Det måste finnas ett hopp någonstans, en längtan efter något och det hade jag i många är, en längtan efter andra människor. Idag kan jag längta efter andra människor, men ändå mest efter naturen, havet, bergen, tystnaden och lite skitsnack då och då och det som händer då är att man blir en halvtaskig fotograf som sysslar med naturbilder,