Torsdag

Monitsia. 

De viktigaste böckerna i fönstervrån. 

Jag sover med tre öppna fönster. Ljudet från bron är högt, det är nordlig vind. Min fru är glad över att vara hemma på kolonin. Jag vaknar sex, varit halvvaken halva natten känns det som. Planen till Bromma går strax över kolonin och helikoptern till SÖS har haft många körningar under natten.

Allting går i  jämn takt. Utställningarna kommer i långsam takt, tre sedan januari. Inga stora, men det känns som om man tjänar mest pengar på små utställningar. De kostar inte mycket att göra och man säljer alltid några bilder.

Det känns bra. 

På fiket sitter mitt järngäng. Ett antal män som hängt med ett tag. Jag är lite förvånad över att de yngre inte alls i samma utsträckning som oss har stamfik och stamkrogar. Det är ju ett måste om man ska leva ett socialt liv.

Det sägs att det ska bli varmt idag, över trettio. En dag, men det dras upp som om det var en katastrof på gång. Vi badar i Årstaviken klockan sju på morgonen. Kolonister hela högen och ingen under sextio, förutom min fru. På kvällen kommer de unga, vackra och doppar sig.

Jag är återigen i en lucka, där det är tomt och tyst. Det är skönt och frustrerande. Läser Åsa Larssons senaste. Hon skriver bra, men den är alldeles för lång, borde kapas  rejält.

Det ligger en segelbåt under kolonin. Den ligger vackert på svaj lite utanför båtklubben. Min dröm om att bo och leva på en båt väcks. Jag fick ju känna på det en bit då min polare bodde på en fantastiskt båt i Grekland. Det är mycket fixa, men jag är en kajutamänniska, tycker om att bo trångt och ha lite grejer.

Vänner och kamrater faller ifrån. Det är som att pensionsåldern, den dagen man går i pension, är en signal till att jävlas med kroppen. Många, inklusive mig själv, åker på något, cancer, operation, död, i samma ögonblick man går i pension. Jag klarade mig, men många gör inte det.

Det blir Planket nästa gång. Det blir intressant att se vad som erbjuds. Planket är ju nästan den enda scen där man får se de ungas bilder. Jag räknar bort Insta för det orkar jag bara inte med längre, men annars är det svårt att upptäcka de yngres bilder. Det är intressant att se tendenserna, vad man berättar om? 

För mig har svensk fotografi sitt ursprung i Strömholm och Sune Jonsson. Det är det fundament som byggt hela min generations fotografi där Anders Petersen är den som drivit och inspirerat och påverkat mer än alla andra. Han har gjort en ohygglig insats, med sina bilder sina böcker, workshops. Det finns ingen i min generation som betytt så mycket för svensk fotografi. En fotograf och berättare i yppersta världsklass.

Det märkliga med honom är att han var som bäst redan från början. Hans första reportage, Cafe Lehmitz, var hans mästerverk. Sedan har han hållit samma klass hela vägen, försökt förändra sig hela tiden, men kommit tillbaka till där han var. Han har helt enkelt varit och kommit så långt han kan komma. Det är inte många som kan säga det. Att man blev så bra man kunde bli. Lars Tunbjörk är en annan fotograf som tangerar samma mästerskap. Han blev nog så bra han kunde bli.

Ja det är livet. Strömholm och hans älsklingsadept, Petersen, var och är tysta fotografer i så måtto att de inte skriver mycket. Däremot var och är de bra på prata. Anders är en fenomenal muntlig berättare. Att sitta med honom och säg Håkan Elofson och surra är obetalbart. Fantastiska historier.

Jag började i en annan ände, jag började med läsandet och litteraturen och blev fotograf. Jag tror Sune Jonsson också gjorde det. Han skrev mycket bra, romaner till och med. En jävla snärt och ibland ilska i språket. Vi är nog lite lika han och jag. Vi kommer ju dessutom från ungefär samma plats. Där han gjorde Byn med det blå huset, i de trakterna är jag också född. 

Förr mig var litteraturen vägen in i fotografin. Jag tycker fotografi saknar ett element, orden, så därför skriver jag. På något vis är Strömholm den bäste berättaren, trots att han inte skrev. Hans bilder hade alltid en berättelse, en riktning. Jag tror också Tor Ivan Odulfs texter har betytt mycket för berättandet i Strömholms bilder. Sune Jonssons texter i tex Byn med det blå huset, är ju påhittade, men geniala. De fyller bilderna med riktning och det är det viktigaste med fotografi för mig. Riktningen. Att man vill bege sig utanför sin kostym och ta sig någonstans. Eugene Smiths The loft är en sådan bok, förutom berättandet och bilderna, så ljuder den också av en slags osynlig musik. Det är vackert.