The sleeping cat

ALLTINGS RELATIVA ENKELHET.  EN KATT PÅ EN STEN. SOM UR EN BUNUELFILM:

Så skulle man kunna beskriva det. Vakna efter att ha sovit i två olika sängar, i två olika riktningar och med olika ljud. Och sovit gott. Det finns en fantastisk produkt på apoteket, de här genomskinliga öronpropparna som är fenomenala. Tar bort allt ljud på nätterna.

Man kan bli addicted. Exarchia, denna märkliga sk anarkistiska stadsdel, vilket är bara en sida av saken, så fylld med fantastisk konst och energier, samtidigt så skitig och sönderbruten, men ur askan reser sig elden. Ett fenomenalt ställe, fenomenala krogar och en rytm som är så intensiv men ändå så mjuk. Jag såg mig själv på ålderns höst, typ 93, sitta under ett träd och skriva på det lilla torget  bakom Benaki street och spana in på krogen Oxo  Nou eller den andra lika bra, Rozalia. 

Jag vaknar i Stockholm, hör stegen från grannens barn genom taket. Den milda julisolen har anlänt, det hotas givetvis i sedvanlig ordning med regn och snö då jag kommer till stan, men inte mig emot. Jag har så det räcker av den D-vitainbefruktade solen,,,,jag höll en Zoomklass för ett antal begåvningar, vikten av känslan. Den så utmanade, viktiga känslan. Det som ska vara som en smekning av underarmen. På tåget in från Arlanda, det helvetiskt överprissatta Arlanda express, såg jag en kvinna i grå tröja smeka sin man på hans underarm. Det var en sådan typisk kvinnlig gest så den borde skrivas in som ett slags gentillbehör hos kvinnor. Jag tror kvinnor älskar underarmar hos män?

Den begåvade Pelle Nellevad leverade en serie bilder som jag tycker mycket om. En gång i tiden hade jag äran att ha honom och andra begåvningar på workshop på Naxos och en av grejerna jag reagerade på var hans lätt överdrivna längtan efter svärta, kontrast i bilderna. Då gjorde han en mängd bilder på Naxos i mjukare, vitare stil, sedan efter workshopen återgick han till sin kraftfulla, svartvita bildstil, men nu har han gjort en serie bilder från stad och landsbygd som är skönt gråmjukt, nästan sladdrigt och det är verkligen en lisa att titta på.

I dagens digitaliserade värld känner jag ett behov av det ickeperfekta, precis som den vildsinta stadsdelen Exarchia i Aten. Jag kan lova er att inte en enda gata i den stadsdelen skulle överleva en vecka i Stockholm. Troligtvis skulle Stockholms stad sanera gatan och omedelbart utbjuda alla lyor till försäljning till hugade börsnissar. Det ickeperfekta skapar ett utrymme för människan i oss. Det superpefekta demoraliserar vår självkänsla och vår längtan efter solidaritet, eftersom ingen människa kan vara perfekt och längtan efter det perfekta leder oss in på fel stigar. 

Jag gör några grå, sladdriga bilder som en hommage till Herr Nellevad.