Zeus hammare...

Some stories before the night comes..

Det har regnat, säger min fru, men nu ska det klarna upp. Jag hör hennes röst på telefonen. Jag ligger på stranden, det är eftermiddag och det blåser hårt. Jag tar en timme på stranden på eftermiddagen, vid fyra, sedan mjuknar värmen och man kan arbeta på huset eller med kameran. Det har regnat, säger hon.

Själv har jag blivit biten av något otyg, ser ut som ett fästingbett, men det beror på att jag klämt på såret. Grekiska fästingar är inte alls lika farliga som de svenska. Jag anser att svenska fästingar är vårt farligaste djur. I början av veckan klev jag på en huggorm. Konstigt nog bet den mig inte. Man har tur ibland. Det har regnat, mycket hänger löst. 

Det blir en dag med mycket bilkörning. En ska med båten, en annan ska segla, en tredje ska flyga och själv kör jag bilen. Det blir en dag i trötthet och med fullmåne och det leder till sexuell spänning. Eller längtan efter sex.

Vattnet i segelhamnen är genomskinligt så jag badar, flyter i det blå. Har haft kompisar i huset och de städar kåken på ett sätt som tyder på kärlek. Vi har haft en intensiv vecka där de olika karaktärerna speglat sig i varandras. Långsamhet i nervositet, vresighet i känslodyrkan.
En vecka att minnas. En vecka att bearbeta. Jag vet inte vad veckans viktigaste tanke är, men jag tror den handlar om att göra. Att inte gå runt målet som en sjuk fisk. Att göra.

Jag har ett socialt nätverk på ön och min bäste kompis är på en annan ö, två timmar med båt och ändå känns han så nära. Vi köper blodrött kött i Filoti. Det är berömt för att vara bra, världsklass. Jag köper bröd i Filoti. Det är lika bra det och sedan fikar vi under Platanen och efter det säger vi adjö på ett tag.


Det här blir det sista jag skriver innan jag reser. Jag märker att jag mörknar inombords då jag ska iväg att resa. Jag får en släng av depression varje gång jag ska resa. Inte för att jag inte vill, för att stanna kvar är en förlust. Men, jag mörknar och kraften sinar. Det finns dom som livar upp, blir glada, drömmer. Inte jag. Jag mörknar. Alltid, alltid, då jag ska resa. Bara att åka till Ikea gör mig mörk till sinnet. 
Det är ändå märkligt. En man som jag, som tillbringat halva livet på resande fot, att jag mörknar då jag ska resa. Det måste vara något med kontrollen. Jag vill komma fram. resandet är hopplöst. Jag vill se min nya säng, mitt nya rum, mina nya gator. Resan är bara segt arbete. Man kan säkert ändra på den inställningen, men mina resor har alltid kostat på, gjort mig mörk och ändå måste dom göras för annars sluter sig mörkret kring mig totalt. Jag älskar att se hamnen där fartyget ska komma in, se flygplanet komma närmare marken, se den sista kurvan på vägen, innan jag kommer fram. Då ler jag. Jag ler också då jag står på den lilla flygplatsen och ser min älskade komma. Jag gråter lätt när hon far. Och ändå älskar jag det. Att hon far, att hon kommer, att hon finns.