Skillnaden mellan Insta och Facebook

 I gryningen får dårarna ro,,,var det så min blogg hette, eller heter..

Jag läste Åsa Larssons senaste bok, fantastisk. En av de bästa jag läst någonsin, sedan läste jag en intevju med henne. Lika fantastisk.

Det kom tillsammans att få mig att tänka på mitt liv. Jag föddes i Norrland, Lappland, törs man säga Lappland numera?,,, I alla fall, så flyttade vi till Stockholm o sedan  Sundsvall och då jag blev lite äldre tillbak till Stockholm. Jag har levt ett mycket rörligt liv.

I alla fall, i nutid, så tycker jag det är ganska hopplöst. Jag har en fru jag älskar, men annars står det helt still. Stockholm är en förtvinad stad numera och det beror nog på att jag bor i en stadsdel, där det förvisso fortfarande finns några vänner som betyder mycket för mig, men om jag lyfter perspektivet lite, så finns det ingenting som betyder något i stan längre. De flesta av dom som betydde något och de känslor jag hade för mitt älskade Söder är helt bortblåsta.

Jag har en annan längtan. Naxos, där jag bor halva året, är mycket mer mig. Naturen, barerna, folket, allt tilltalar mig mycket mer än  Stockholm. Jag vet att Stockholm har en längtan, att de unga har en längtan som ingenting har att göra med den skitstad Stockholm har utvecklats till. De längtar efter något mycket enklare, roligare och mer kärleksfullt. Något som handlar om något annat än pengar, för Stockholm idag är bara pengar. 

Att du har eller icke har. To be och not to be.

Nära jag läser Åsa Larssons bok så får jag en sådan längtan till att bara bo vid havet, bergen, syssla med det som är nära, kanske fiska, kanske vandra, kanske gå till det lokala fiket. Allt detta enkla. Bara tanken på att åka till Moderna museet ger mig ångest. Vad ska jag göra där? Fotografiska var det enda stället som hade en profil av icke överklass, men de sålde ju ut sig själva. Kulturhuset har också en profil av folkbildning men har långsamt gått allt mer mot den dryga överklassmentaliteten. Kanske beror det på att stockholmarna allt mer blir övre medelklass. I alla fall. Jag hör inte hemma här.

Åsa Larsson har inte längre ett bokkontrakt. Som hon skriver: Man måste också inse att jag kanske aldrig mer skriver en till bok.

Jag tog det till mig. Att jag kanske aldrig mer skriver en bok till eller gör en utställning till. Det kanske finns ett annat liv. För man ska ha klart för sig att vi alla blir bortglömda. Jag känner ju själv allt mer att tiden gått ifrån mig. På de stora museerna svarar dom inte ens på mina utställningsförslag. Man blir konsekvent behandlad som en skit. På vissa, vet dom inte ens vem jag är, trots att jag är en av dom som ställt ut mest i det här landet och gjort mest böcker.

En annan sak som jag ofta slås av är min ovilja till att fotografera. Hur ofta kan jag inte känna att det vore kul att ta med sig kameran ut. Jag går och känner på den och jag tappar lusten totalt. Det fotografiska mediet har helt tappat riktningen. Alla dessa bilder på Insta, som till 99 procent är helt hopplösa, tar musten ur en. För mycket, för många, ingenting. Det är som att ständigt måsta läsa dåliga manus, det ena efter det andra. Jag känner att det som var att vara fotograf, kul och viktigt, knappt existerar längre. Mediet har tagit struptag på sig självt och jag kan längta efter känslan att vara någon, känna sig viktig, att just kameran i handen betyder att man betyder något, att man är älskad och omtyckt. Idag är det ju precis tvärtom. En kamera i handen. Se upp.

Det finns också ett förhållande mellan frid och bekräftelse. Jag vet att jag söker bekräftelse, men jag kämpar emot, men det är ju  också så att mitt bekräftelsebehov har varit en anledning till att jag kunnat leva på mina egna bilder i mer än femtio år. På något vis måste man lägga sig själv i vågskålen. Det är svårt att lyckas om man ska vara rädd för att visa sig själv. Man får nog lägga tarmarna på bordet för att det ska bli något. Samtidigt måste bekräftelse behovet tuktas ordentligt, för det är som en orm i tarmen, blir aldrig mätt.

I intervjun är Åsa Larsson väldigt naken. Hon är rakt på sak och jag förstå varför hon lyckats. Hon har visat sig själv i böckerna.

Men, det som tog mig, var tanken på att en dag kanske man inte gör något mer. Och att en dag glöms man bort. Det är en vacker tanke men också sorglig, men det är också naturens, livets gång.

Philip Roth, bodde ju ensam med en anställd kvinna som lagade mat och städade hans hus. När han skrivit sin sista bok, flyttade han in till NY, slutade skriva och dog av prostatacancer. Det är också en livscykel, men allt handlar om att komma hem. Var är hem? Ett sätt att ta reda på det är att finna ut var är inte mitt hem? Det finns många vägar. Och alla leder till samma plats.