Sommaren, den korta tiden utan mål...

Jag går i Kastro, vårt förra hem i många år. Högst upp i en borg, Kastro. Man går in genom en port som är så gammal så jag vet inte, 600 år efter Kristus, eller ngt,, sedan är det de sista trapporna. Då kommer vinden långsamt sugande bakifrån, man liksom lättar och vinden susar, den låter helt enkelt som man drömt om att en vind ska låta och så plötsligt: Vågornas rörelser, deras sug och miljonårliga rörelse kommer över hustaken genom gränderna och kommer ikapp med vinden. Det är då man blir liten, nästan rörande liten och tacksam för livet. Att man är detta sandkorn i den eviga vita sanden.

Jag funderar allt mer på sommaren. Det är tomhetens tid. Jag arbetar höst, vår, vinter, men inte på sommaren. Då dräller jag ... kanske kan natten vara en tid att arbeta med kameran. Då det svartnat. Jag är allergisk mot bilder på greksallad, stränder och solnedgångar.

Sommaren. Tomhetens tid.

Bilder. Jag börjar alltmer gillar det gråa. De gråa kopiorna, de utan åthävor. De som ser ut som de klassiska kopiorna som gjordes av de stora mästarna. Ibland tittar jag på fotografi och funderar lite. En sak som slår mig är närheten, eller ickenärheten. Eftersom jag sysslat med någon slags fotografi på gatan i femtio år så funderar jag en del på det. Idag är det vanligt att man använder väldiga vidvinklar, typ 21 mm,   eller kanske 28 mm, men enligt mig så kräver det att man går närmare. Det är alldeles för ickenärvarande. Om jag tar min gamla käpphäst Bresson som var en kylig, beräknande fotograf, som satte grafiken först, så är han lika förbannat otroligt närvarande i sina bilder, trots att han envisades med att inte ta kontakt. Och varför? För att han var ett geni, givetvis, men jag tror också att hans normalobjektiv, 50 mm, gjorde att man fick en illusion av närhet eftersom en 50 mm packar ihop bilden mer än tex än 28 mm. Koudelka gjorde en fantastisk närgången mästarbok med sina Gypsies, 20 mm glugg, men han var ju mest max en meter ifrån nästan hela tiden. Otroligt drag och närvaro i dessa bilder, troligtvis hans bästa.

Ja, jag funderar ibland.  

På restaurangen serverar Georgios oss. Kleftiko, lamm, som alltid. Han är redan trött, den 1 juli är han redan trött och snackar om den gyllene månaden, november, då han får stänga. Det är redan ett galet tryck i Grekland och maskerna är på väg tillbaka inomhus, i affärer och matbutiker. Coviden stiger, snabbt, ännu snabbare och efter maten går vi samma väg tillbaka genom gränderna. De har blivit mer slitna sedan vi bodde där, kanske är det Tiden, Turismen, Coviden, något är det, men vinden och vågarnas brus över hustaken är de samma. Det ger mig tröst. Jag vet att jag är ett sandkorn i allt det stora. Det är bara att böja sig för detta infernaliskt vackra faktum och se till att också respektera det i livet.