To be on the run

 To be on the run. Läste en underbar text och intervju med CB, Cartier Bresson, den numera döde mästerfotografen. Han ledsnade på att To be n the run, som han menade fotografi var. Ville hellre måla och rita vilket han gjorde fram till sin död. Han blev gammal och han ritade nog i 25 år innan han dog i 90-årsåldern.

Han menade också att det måste finnas talang, om ej, försök inte ens, o på det närvaro och intresse för det man plåtar.

Jag känner likadant. I takt med att fotografi blivit ett allmänt medium, så har förmågan att berätta avtagit. Man tar bilder för att ta bilder, ungefär och dessutom kan jag känna att då jag snackar bild med folk så kan de inte avläsa nyanserna, inte det tekniska , utan bildens meddelande. De kan inte skilja gott från ont. Lite som att kunna läsa men inte förstå innehållet.

När jag själv försöker ställa frågorna om Varför och Hur, så kan jag inte längre ställa dom. Det har blivit för suddigt i tillvaron, eller så är det för enkelt. Jag kan inte ens formulera vad jag vill fråga, precis som jag just nu inte ens kan formulera vad jag vill säga. Det blir ett töcken jag inte kommer igenom. 

Att fotografera är att vara en liten tjuv, men för mig är det också en fråga om respekt. Kan du inte fotografera folk så de inte upptäcker dig, så får du antingen se till att komma i relation, ta kontakt, vara närvarande, eller avstå. Det finns folk som tror man kan gå omkring på gatan och bara knäppa, vara tjuv, utan att ge något tillbaka. Det måste finnas en kommunikation eller ingen kommunikation. Synlig och närvarande eller bara helt osynlig. Inga mellanlägen, inget siktande på folk utan att de blir tilltalade eller kontaktade med någon slags signaler. Kan du göra det osynlig, jess, perfekt, om inte, tänk om.

Det är den ena grejen, den andra är ju de sociala medierna. Någonstans tycker man ju att de bilder som hamnar i sociala medier borde vara ockejade av de som är på bilden. Nu ger lagen oss den möjligheten, men jag tycker inte lagen är ikapp med tiden. För hamnade man i en tidning, risken var oändligt liten. Idag kan du hamna på Facebook vilken sekund som helst. Det är något som inte stämmer.  Speciellt om man betänker hur de flesta bilderna ser ut, de svenska sk streetphotobilderna är till minst femtio procent förnedrande, förtryckande och rent ut sagt taskiga. En hopplös fotografisk utveckling.

To be on the run. Jaghar alltid älskat att fotografera on the run, men eftersom möjligheterna att ställa ut avtagit och framför allt möjligheten att publicera sig nästan försvunnit, så avtar ju också lusten med att Be on the run försvunnit.

Men, som någon sa, Lusterna är konstanta. Tar man bort en, kommer en annan. Och det är därför jag skriver allt mer. Kanske för att lösa upp dimman som växer sig tät kring mig och för att jag märker att mina texter gör något med mina bilder, och tvärtom. Och det är en vacker känsla, men jag lyckas varken ställa några frågor och än mindre, svara på några,