Naxos Angel
Naxos Angel, skrev en blogg en gång som hette Naxos Angel, så skrev jag en bok som hette något annat. Nu är jag och vandrar i det här träsket igen.
NAXOS ANGEL
Avslutar workshopen. Är nöjd, bra jobbat. Åker upp till bergen, fikar hos Giannis som snurrar
runt på en cykel. Han är mycket för att spexa och jag tar en bild på honom och det slutar med att han bjuder mig på fikat.
Det är verkligen fotografins väsen. Man ger något och får något tillbaka.
Kollar en video med Ansel Adams mest kända bild. Mycket hokuspokus, men det mesta är som det man alltid gör då man kopierar. Man efterbelyser, lättar upp men lika förbannat ska det framställas som om det vore en resa till månen i svårighetsgrad. Det mest intressanta med videon är att se hur bildstilen förändrats under åren. Från att ha hållt bilden ganska mjuk och grå har den med åren fått mörkare himmel och högre kontrast och det är en ganska typisk bildmässig utveckling de senaste tjugo åren. Allt blir mörkare, hårdare, mer drag i korten.
Den gamle soldaten är upprörd. Han har fått sig en skopa ovett av den hårdföre vänsteraktivisten som tycker den gamle soldaten är en jävla mupp.
” Om jag inte får ha vilken åsikt jag vill så går jag hem”, skriker soldaten.
” Jävla mupp, vilken världsdel är du född i”, säger vänsteraktivisten och sedan lugnar det ner sig.
Det är middag i natten och den blir helt uppenbart ett minne för livet. Svart natt, svag bris och del gott rött vin.
När gästerna går känner jag en slags lugn. Det gick vägen den här gången också. Jag gick i mål med workshopen. Nu återstår bara avslutningen och det är bara alltid en avslutning. Jobbet är gjort, liksom. Det som sagts börjar långsamt tränga in. Poletten ska falla ner.
Jag hör musik i morgonen. Det gula seglet över min uteplats slår hårt. Det blåser starkt. Jag cyklar ner på byn, köper en sladd av byns äldste invånare. Han tittar på min sladd, länge, länge.
“Poso kani, vad kostar den”, frågar jag. Den borde kosta 8 euro ungefär. Han tänker, det känns
som han funderar på om han ska dra till med något eller köra med ärliga rör.
“Åtta euro”, säger han och tar emot mina pengar.
Det är fullt med folk på torget. Jag går in i en affär och kollar på bilder. Känner igen en del.
Konstatins, en grek jag träffade då han olycklig satt i sin morsas smyckesaffär hela dagarna och kvällarna istället för att fotografera. Han gjorde en hyfsad bok om Kykladerna och det är när jag ser på bilderna som jag minns att han hade en cd med Mecki Mark Men och att vi gick ut en natt tillsammans på Jimi Hendrixcafè.
Det är samma vind vid havet som vid bergen. Hur privat ska man vara? Någon hygglig själ skickade något om att man blir idiot om man skriver på Facebook. Jag svarade att man var en idiot om man förde en sådan imbecill tanke för långt. Vad ska du säga till dom som skrev på stentavlor.
Eller dom som skrev varje dag på en bit papper i sin cell. Eller dom som ristade på en
kalkstensvägg för tusen år sedan.
Var man skriver är likgiltigt. Det viktiga är att man skriver och vad man skriver om och hur man skriver det. Jag fick inget svar av idioten.
Det är som sagt samma vind vid havet som vid bergen. Ibland far tanken över mig att det var
idiotiskt att köpa det här huset. Hur i helvete ska jag få det att gå runt, ekonomiskt, socialt, på alla plan. Å andra sidan: Det är väl det som är utmaningen. En dag som denna, lätt bris, bara 28 grader, helt underbart väder, lite moln, naken, bar överkropp, skrivandes.
Svårt att komma förbi att det då känns bra, men som käre Hem brukade säga: Det är tankarna på nätterna som räknas. Då fläkten ljuder sitt tysta vinande, då natten slocknat.
Så, är det också. Vi är några stycken dårar här som tagit på oss en börda, antingen ekonomiskt eller så fysiskt och vi får väl dra det hela i hamn. Hellre det här än att vandra i samma kvarter hela livet.
Inget ont om det men det är något som får komma då det andra är nerlagt, avklarat.
Graham Greene, den fabulöse, skrev en gång att konsten att rymma skulle man inte underskatta.
Han bodde själv i en tvåa i Nice, hade ett förhållande med en gift kvinna och trassel med maffian.
Det kan man kalla ett sätt att hålla andarna vid liv på nätterna.
Tiden är allt. Att göra det man kan av den utmätta tiden man har. Att inte stressa men inte heller falla i fällan om ensamhetens förlov eller meditationens fantastiska inverkan. Stilla flyter Don, men lika förbannat flyter den med väldig kraft. Hitta flytet och kraften, men tro inte att det är givet att flytet består alla dagar. Alla floder har en krok eller flera.
Jag har hittat en liten hörna i livet, i världen, men lika förbannat är det viktigaste i mitt liv en liten triangel. Min fru, mina barn och några vänner. Den där lilla triangeln, som jag inte trodde på i femtio år, är faktiskt sann. Den lilla triangeln är den man lever för. Det trodde jag inte heller. Vårda triangeln, säger jag bara. Även den magin kan försvinna.
Jag glider ner till Michailis. Han har en bike shop och har lovat att fixa mitt Eurusbakhjul som
ingen jävel lyckas fixa. Själv beställde jag två ekrar från Holland. Milde himmel, 600 kr och lika förbannat fungerade dom inte.
Nu har har tagit hand om hjulet och varje gång jag kommer in i butiken och skriker:Michalis, så ser han stressad ut. Då ringer han upp sin leverantör i Aten och så börjar visan om, beskriva
hjulet, Champa o polarn i Aten skriker tillbaka, på måndag skickar och Michailis kollar på mig och jag säger att jag katalaveno, förstår, och så går jag i väg. Nästa vecka, och så har veckorna förflutit.
Nästa vecka , okej, jag passerar nästa vecka och Michailis kommer att svettas och säga att det är varmt och jag kommer att säga att det alltid är varmt och så går jag och köper några burkar med vita bönor, bokar ett flyg hem en vecka eller två i augusti eftersom den förlängda
olycksfallsförsäkringen är rena mordet för plånboken. Jag kramar hellre min fru för de pengarna och efter den slutsatsen så glider jag ut ur stan och jag tänker att jag ska tvätta bilen fram emot kvällen då värmen lagt sig.
Det är en tung värme, närmare fyrtio grader och jag kör till stan. Landskapet är fantastiskt med de taggiga bergen i bakgrunden och dalen som sträcker sig under min väg och leder hela biten upp till mitt hus.
Hetta. Det slår mig att som Naxosbo skiter jag i värmen. Jag bor här, det är varmt här, jag tar den värmen, den ingår i boendet. Det är bara en attitydfråga. Jag älskar det här. Folk som inte har sysslat med idrott är ofta oförmögna att arbeta med sin attityd. Som idrottare måste du alltid ha en positiv livssyn, se möjligheterna, se fördelen med smärtan. Om du inte kan ändra din attityd kommer du aldrig i mål.
Jag är tävlingsmänniska, men jag är också bra på att förlora. Jag skiter helt enkelt i om det går
dåligt. Antingen blir jag lite förbannad, eller så skrattar jag eller så tar jag en kopp kaffe. Det
viktigaste är dock att man gick på max, försökte. Och det är det som skiljer de bra från de dåliga.
Att de försöker gå på max.
Nog om det. Jag sitter på gården, chikadorna väsnas och jag ska tvätta. På morgonen cyklade vi ett bergspass på fyra mil i 35 graders värme. Det gick bra, vi drack kaffe och sedan rullade vi hemåt.
Det är då, sådana dagar, som man känner sig som en hel människa.
Hela sommaren hade han längtat efter henne. Precis som en sjöman hade han fått stoppa undan
sin längtan, tagit dagarna från den praktiska sidan. Han satt i ett litet propellerplan med åtta
platser. Hela dagen hade han flugit, smått och stort. Det här var hans andra plan på samma dag.
Han såg ön och flygplatsen dyka upp. Om tio minuter skulle han kyssa henne, hålla hennes smala kropp i sina armar. Han kände sig blyg. Deras kärlek var sån, att han ofta kände sig blyg inför henne. Hennes skönhet var så stark att han tog in den bäst på avstånd. En passion, en stilla våg, som alltid kom tillbaka. Hon föredrog ensamhet och han hade ingen lösning på det hela. Ville han leva med henne fick han acceptera hennes krav på ensamhet. Han visste att i slutändan skulle han förlora henne. Hennes krav på ensamhet gick före allting annat.
Hon mötte honom, klädd i den vita skjortan, som både dolde och framhävde hennes kropp. Ingen kunde se att de två barn hon fött, gjort något annat med hennes kropp, än att hon blivit sexigare.
De gick hand i hand till bilen. De kysstes i framsätet.
Hon bad honom vänta, startade bilen och körde ut från parkeringen, in på en skogsväg. De
stannade, älskade i gräset. Han gled in i henne som för att alltid stanna. Hon hade fått fräknar
under sommaren. De låg kvar en stund i gräset innan hon klev upp, log mot honom och sa att det var dags att åka hem.
Jag kör genom hela Europa. Jag brukar alltid ha resfeber när jag ska flyga, men inte nu. Inte nu när jag ska köra bil hela vägen, 350 mil, plus två båtar.
Volvon går som ett skott genom Europa. Man kan läsa av länderna på vägarna. Tjeckien verkar
inte fungera riktigt. Mycket Coca colareklam också. Makedonien är klart fattigast. Väldigt slitigt och då jag fikar finns knappt någonting men killen som sköter fiket och macken har vänliga ögon.
Bromskivorna har lagt sig på och skrapar som fan. Jag skiter i det, kör två hundra mil med skrap.
Vad ska jag göra? Stanna, glöm det. Nu gäller det att komma fram.
Jag läser mail andra natten när jag sover på ett pang i Ungern. Första natten sov jag i bakluckan i hällande regn och kyla, men i Ungern slog jag till med hotel och där läser jag mailen.
En hoppar av min workshop. En bra människa, men vill inte riktigt öppna sig och vill inte heller kommunicera. Det är svårt att ha sådana på workshops. Man måste vilja öppna sig och delge, kommunicera.
Det andra mailet handlade om att jag och min fru inte fick igenom vår rejäla räntesänkning för i så fall måste jag skriva mig hos henne och det skulle i sin tur innebära att min son inte har någon lägenhet att bo i längre.
Det tredje mailet handlade om någon som dog.
Det fjärde mailet handlade om att någon tyckte jag skulle göra en bok på mina bilder. Jag har väl försökt med det ett bra tag nu.
Nej, det var inga glada mail, men sängen i Ungern är och var skön och jag njöt den natten innan jag drog med skrapande bromsar ner genom Serbien, Makedonien och till slut kom till färjan i Pireus och då var jag fruktansvärt trött. Hade grym ångest sista natten, det kändes som allt gick åt helvete, hittade ingenstans att sova, men så fick jag ordning på nerverna och resan artade sig vackert igen.
Vad är det jag vill med det här fantastiska stenhuset i Monitsia? Kort sagt så handlar det nog om att bygga ett nytt liv. Ett liv av mina sista år, som kan vara tjugo med lite tur eller fem med otur.
Om det vet vi inget, varken du eller jag, så vi kör på som man så vackert säger.
Kommentarer
Skicka en kommentar