Texter....

 Jag samlade ihop några texter, börjar dra ihop sig till en ny satsning till våren. Mentorskap, tex, sex månader, vi arbetar ihop över nätet, träffs då och då in real life, du arbetar jag kommenterar. Vi börjar när du betalar de 10000 kr det kostar. Sex månader tillsammans, det kan bli fint. Tänk på saken Nu lite texter.

Retrotexter

IN MY DREAMS

Jag sorterade bilder, sjuttiotvå pärmar med negativ blev tjugo. Redan då jag visste att jag skulle operera mig började jag döstäda. Inte för att jag  visste om jag skulle dö eller leva efter operationerna, men jag insåg ju att oddsen skulle ändras, kanske till det sämre eller kanske till det bättre, men jag började sortera. Mest för att mina efterblivande, barn, sin fru inte skulle behöva gräva i mitt promiskiösa liv.

Jag kastade alla knullbilder. De bästa jag sparat var de med Karina och Nilla, två kompisar som på sjuttiotalet ofta kom på måndagar och ville ha gruppsex. Nilla var fräkning, hade tjockt hår och en sträv tunga som var supersexig att kyssa. Det där gruppsexet höll på ganska länge, alltid måndagar och jag kände sig utvald. En kväll på krogen berättade jag för min bästa kompis om måndagarna. Då log han snett och sa: dom kommer till mig på onsdagarna.

Barndom

När jag var liten gick jag ofta längs den här kajen. På vintern frös det till, fåglarna frös fast i isen.Jag gick ofta med min morfar. Han var elegant klädd, vit i ansiktet. Hade hjärtproblem och käkade morfin. Min lilla hand i hans varma skinnhandske. Det var militärt på Skeppsholmen. En grind stoppade civila från att komma in på Holmen. Jag smet igenom porten. Alla kände igen Sagas pojken, sprang uppför backen. När jag vände mig om kunde jag se morfar ta backen mot kyrkan. Långsamt, hans ansikte var blekare än någonsin. Mamma stod i dörren och ropade på mig. Det luktade frallor, jukeboxen gick på full volym. Den stora svarta spisen mitt i köket spred värme. Det var den tiden. Då isen låg framför slottet, fåglarna frös fast i skvalpvattnet och en svart spis var hemma.

Saga. Min mor hette Saga. Hon är jag, jag är henne. Vi är lika. Blonda, svaga, humoristiska, mörka, starka. Hon dog ung, för ung. Jag minns hennes svagheter. Söndagen efter elchockerna. Hon satt i väntrummet. Solen sken in som den bara kan göra i Norrland. De dammiga grusgångarna, luften som spräcktes i motljuset. Hon satt där. Jag tio år, min bror sju. I en genomskinlig kupa av onårbarhet. Hon hade fått el i kroppen. Nog fan visste jag vad en elstöt var. Den dagen dog min mor. På kvällen då vi kom hem ansträngde sig min pappa extra. Vi fick pannbiffar med lingonsylt.
Jag minns hans röst från spisen.
- Ta mycket lingonsylt, pojkar.

Stockholm

Jag växte upp bitvis på Skeppsholmen. Nästan bara män, militärer, vakthundar, några kvinnor med varma händer och bulldoft i kläderna. Äggen som skars, leverpastejen, morfar som satt på övervåningen, mystisk, med hjärtfel och opium som medicin. 
Vi tog våra promenader, ner till isen där vi försökte rädda de fåglar som frusit fast i isen under natten. Morfar var blek, skulle snart dö. Mamma brukade ropa från kullen när vi skulle komma hem, när fikat var klart. Man var älskad av alla. Av kvinnorna, av de unga männen, av vakthundarna, av befälen. 

Några enkla snödroppar faller. Mitt vemod är lika stort som min längtan. I båda kan man ta skydd, men det är svårt att komma någonstans. Allt blir sig likt. Och då frågar man sig: Vart vill man komma? Varje dag rör sig framåt, men i förhållande till vad? Till den man var före den vemodiga tiden, eller i förhållande till tiden, tidsandan. Jag vet inte. Jag håller inte andan, men jag andas inte heller fullt ut alla dagar. Det är som luften inte finns i tillräcklig grad, eller mina lungor har förminskats. Det kallas kanske vemod, det kan också kallas ålder, i värsta fall en mans dumma tankar.



Stockholm

Det var en måndag. Jag satt på gatan och väntade. Det började småregna så jag gick in på det kombinerade fiket och videouthyrningen. Jag skulle träffa en kvinna jag levt med i många år. Regnet slutade regna och jag gick ut och satte mig i solen. Den ganska bleka solen. Anders Petersen passerade på andra sidan gatan. Han var nyklippt, såg bra ut, gick på det där sättet som bara han kan gå på. Lite drömmande, lite hit och dit. Kände stor ömhet för honom. Alla samtal i natten vi hade en gång tiden. Våra barn, kvinnor, arbete. Alltid de vilt viftande händerna. 
Han försvann över gatan. Det vita håret var vackert klippt.
Det började regna några droppar då hon kom, henne jag väntade på. Hon har sett likadan ut hela livet. I alla fall för mig. Hon bar en stor påse. Den var till mig. En fin bild, i färg. Hon syntes i bilden själv. Jag blev rörd. De började regna igen. Vi gick in på videoaffären. Hon var nygift. Bättre sent än aldrig, sa jag och vi skrattade. Utanför regnade det allt mer. Anders satt på bussen. Det luktade kaffe i lokalen. Det slutade regna och vi gick tillbaka ut i solen.

Om att arbeta

Det finns en missuppfattning om det sätt jag lever: Att det blir lättare med åren. Det blir det inte. Man gör en bok, en utställning. Veckan efter är man nere på noll igen. Börja om. Man får inte mer jobb för man gör en bok eller en utställning. Man får inte heller högre lön. Börja om. Börja om igen. Bli som ett nybadat barn. Börja om.
Eva Adolfsson skriver i sin fina bok " En liten historia", följande: Måttet på en människas frihet är det lyckosprång hon kan göra med sin börda. 
Vackert sagt. Jag odlar konsten att sitta på ett kafé och tänka, plåta, sitta ensam, tyst. Läser Aftonbladet. Enligt horoskopet ska min hälsa förbättras. Kände det då jag spurtade sista backarna hem på dagens cykelträning.
Min börda, mitt lyckosprång. Utanför mitt fönster roterar polisen. En liten pojke har försvunnit i kvarteren. Det är en otäck känsla. Dessa små, dessa små vi alltid måste skydda.

Jag växte upp i en ganska hård miljö. Vägen ut var idrott. Vi sysslade alla med idrott, men alla lyckades inte. I mitt hem fanns ingen konst. Vi gick aldrig på teater eller bio. Ytterst sällan i alla fall. Och ändå fanns det konst i mitt hem. Vi kände en del konstnärer, alla bedömdes som stolliga, vissa hårda på flaskan. Det var bra konstnärer. En gjorde de vackraste sagoböcker som gjorts i det här landet. Den andre målade på berg, blev världsberömd.
Vi hade ingen konst, men på nätterna läste min far böcker. Han hade respekt för böcker, för författare som Moberg, Strindberg. Min mor skar ibland målningar ur Året Runt. Oftast Dardels porträtt. Vi köpte aldrig tavlor, men mor skar dessa blanka tidningssidor med respekt. En slags ömhet. Bilderna betydde något. Sedan ramade hon in dem och satte upp på väggen. Det fanns en respekt för de stolliga, bögarna, de avvikande. Jag fick det med mig: Respekten för det avvikande. Det var en avgörande erfarenhet att se mor skära ut bilderna på köksbordet. Det betydde något. Det är så det ska vara.

Ungdomen

När jag går över Strömbron kommer minnen tillbaka. Barndomen på Skeppsholmen. Den fantastiska tiden då jag styrde af Chapman till havs. Just på Strömbron gick Uffe och jag en sommarnatt i början på sjuttiotalet. På väg hem till Blekingegatan. Han rabblade alla fyrtiosju verserna ur en Dylansång samtidigt som han då och då passande vred på huvudet och spydde ner i Strömmen. Det var samma Uffe jag genomlevde konstnärsmyten och det fria resandet med. 
Jag hade en kall tvåa på Blekingegata. Uffe blev gäst i lyan, satte upp ett staffli som aldrig användes och spelade på ett fruktansvärt ostämt piano. På något vis bestämde vi oss för att göra Europa. Vi liftade fram. Uffe spelade och jag hade några billiga trolltrick. När vi skulle lämna landet, ta färjan till Köpenhamn, började jag förstå hur det skulle gå till. Uffe ställde sig vid landgången och spelade ihop till biljetten. Autobahn, Verona, Venedig, Rom. I Rom stannade vi ett tag, sov i parken vid Colloseum, blev rånade på det vi inte hade, trots att vi stoppat penningsmulorna längst ner vid fötterna i sovsäcken. 
Vi hamnade längst ner i Marsielle, sov ute, blev upplockade av snuten på en strand. Alla fick stryk, utom jag, eftersom det stod Economiste i mitt pass. Det var tydligen något fint i Frankrike? 

Vi blev satta på ett tåg med en vinare och två baguette. Ordern var tydlig: De här Skandinaviska herrarna ska inte lämna vagnen förrän tåget är vid den nordiska gränsen. Efter en timme stannade tåget på en station, vi hade klämt i oss vinaren, tyckte det var läge att dra och hoppade av osedda.
Det var i Avignon. Det tog inte lång tid förrän snuten deporterade oss från den stan också. Vi gick ut på motorvägen mot norr, försökte lifta. Ett dygn sov vi i diket, stod i knallhettan, fick ingen lift. Till slut gick jag ut i vägen, viftade så en tysk stannade. Jag visade min Leicakamera, sa att han kunde få den som pant bara vi fick lift därifrån. 
Det var en hygglig tysk, körde oss långt, gav oss en hundring till mat då vi klev ur bilen. Vad som hände efter det minns jag inte? Vi kom i alla fall hem, magra, fulla av historier som denna. Uffe försvann ur mitt liv, men varje gång jag passerar Strömbron dyker hans raspiga röst upp ur vattnet, påminner mig om en vänskap och ett liv som jag inte orkar leva längre.

Resa

En gång i tiden hade jag en kameraväska. En grön domkeväska. Minsta modellen. Den rymde min Leica med 35 och en Nikon Fm med 35, två kalsonger, två strumpor, en skjorta och toalettgrejer.
Den stod alltid i hallen. Den representerade min identitet. Micke Berg, fotografen. Det var en fantastiskt vacker väska, sliten canvas, luktade från olika världsdelar. Den stod alltid i hallen för att påminna mig om att det var dags att resa någonstans.
Det är märkligt hur vacker denna väska var, att den var mitt liv på något vis. Det som rymdes i den väskan var allt jag behövde. Det har alltid varit min livsprincip. Att mina idéer måste komma före bilen, boendet, pengarna. Att allt måste börja i idén, eller i kameraväskan om ni så vill.
Att den vackra gröna väskan stod i hallen var en evig uppmaning om att resa och leva.
Ibland lyfte jag väskan från golvet, åkte ner till Centralen, köpte en enkel till Köpenhamn. Tåget tufffade iväg, jag, fotografen, reste iväg och vid Södertälje överföll alltid lyckokänslorna mig. Jag visste att om två dygn hade jag passerat Paris, bytt tåg och fortsatt ner mot Baskien eller Barcelona. Jag visste att det skulle bli ett natttåg sista biten och jag skulle glida in i Bilbao eller Barca på morgonen. 
Jag skulle kliva av, det skulle lukta från caféerna, väskan skulle sitta som klistrad under armen. Det skulle vara det spanska morgondiset och jag skulle vara oändligt ensam och oändligt lycklig.

Chet

Det var inte länge sedan. Det var inte alls länge sedan. Jag är inget vittne. Jag sysslar med poesin och minnet. Men jag minns, att det var inte länge sedan. Då kroppen var elektrifierad, då Han satt på scenen med stängda ögon. Då och då öppnade han ena ögat för att, som en reflex, för att se om vi var där. Hans ton i trumpeten var på gränsen mellan att ramla ner och flyta.

Jag minns en bild som Gorm Valentin tagit av Chet Baker. Ett skitigt hotellrum. Chet sitter lngst fram på sängen och tittar in i kameran. Det har varit en lång natt. Trumpeten ligger på den obäddade sidan av sängen. På den andra, i skuggan, finns en kvinna.

För några år sedan tog jag en bild på Tom Waits. En hotellbar utan människor. Längst inne i hörnet en kutryggig darrande man. Det kändes som om han inte skulle överleva dagen. På natten gjorde han en av de mest fantastiska spelningar jag lyssnat till.

Chet Baker gick av scenen. Han hade betalt för sina toner. Någon sträcker fram ett paket cigaretter när han kommer ner från den smala plankan som leder från scenen. Han tänder en cigg och i mörkret ser han ut som en gammal indianhövding.

Det droppar lätt från hans trumpet, han lyssnar förstrött till publikens jubel. Några djupa halsbloss och våra ögon möts.

Jag vill säga det jag velat säga så många. Det har funnits ögonblick när det har varit möjligt men jag har alltid varit för sent ute.

" Tack, säger jag. Du är underbar."

Jag ser hur han rycker till inför min tysta röst. En man kommer ut på plankan, skär av ljuset och kastar en skugga över oss.

Chet vänder sig om och nickar. Han fimpar och går med den droppande trumpeten mot ljuset för ytterligare några ögonblick av nåd.

Stockholm 70-80-tal

Det var långt innan Skånegatan var uppfunnet, ja, det var långt innan bostadsrätterna fanns, det var långt innan Nytorget fick en plastmatta så alla ungas äschlen kunde slipas till en likadan formmassa.

Det var långt innan det var kombinationslås på dörrarna, det var den tiden då man gick in i en port, gick alla fyra eller fem trapporna upp, kollade på brevlådorna, var ett namn borta så öppnade man brevfacket, spanade in, skrek genom luckan och hörde ekot. Var det ett bra eko visste man att barren var tom och då knatade man ner till ingången, läste vem som ägde kåken, ringde upp ägaren och inom en vecka hade man en ny lya att bo i.

Det var innan kärnkraften, kanske, men det var varmvind och kallvatten som gällde, oftast.

Nytorget, Skånegatan var blekfismarken. Det som gällde var hörnet vid Mariatorget, Stopet, Vikingen och Gropen. I alla fall, det var ofta jugoslavisk plankstek som gällde. På Lilla Maria och på Rosenmaria, var det absolut den där jugoslaviska planksteken som gällde. 

I alla fall var jag en natt på Vikingen, en kvinna hade föreslagit mig att jag som var lite erfaren skulle informera henne om det sexuella, troligtvis hade det något med införandet att göra. Hon hade en pojkvän och tyckte det var lite körigt och tyckte att jag skulle praktisera lite sex med henne. På den tiden var man ju inte gift och  hade heller inga större betänkligheter då det gällde det amoraliska.

Vi sitter där, då det stormar in ett gäng från Gropen och försöker råna vårt hak. En snubbe hade pilbågen med sig och avlossade någon pil i väggen som sedan när historien omberättades på olika krogar med tiden, kom att bli en massa pilar. Kanske hade han uppfunnit den första pilbågemaskingeväret, men jag som var med såg att det var bara en pil.

Nå, det blev ett helvetes liv och ut åkte rånarna och det sket sig med det sexuella, men då gick jag vidare till Stopet där jag träffade en snubbe som lira falskt och vi började snacka fotografi och han kolla på min Leica och jag var ölsugen och han sa att det var ju en jävla schysst kamera och jag sa konstigt nog att han fick den för en tova om han kan langa upp en på stört och snubben knäcker mig. Ur innerfickan langar han upp en tova och Leican byter ägare.

Jag tror jag drack många öl den kvällen, och dagen därpå var jag inte heller ledsen. Jag hade ju två Leicor till och i sedvanlig ordning så lyckades jag komma över den fadäsen också. I alla fall, snubben blev glad, men några bilder tog han aldrig.

Tim

Tim hette ett ställe på Timmermansgatan. Det drevs av två serber, Charlie och hans brorsa. Det var ett ställe i två våningar, nära där jag bodde på Rosenlundsgatan. Jag tror vi snackar åttiotal. Hela krogsvängen för min del började på sextiotalet, Blekingegatan och Kristallen eller Pelikan, där jag från mitt sovrumsfönster såg hur folk köade på söndagen för att få komma in, sedan gick repan över Lilla Paris på Renstiernas gata, ett hak där Slas ofta åt lunch med någon polare. Jag flyttade från Blekingegatan, ner till Rutger Fuchs och därifrån vidare ner till Rosenlundsgatan i mitten på sjuttiotalet.

Det var då jag började hänga på Tim. En gång satt jag och käka lunch vid halvtolvtiden, min motorcykel stod parkerad utanför. Då landar en stor amerikans cabriolet och i den sitter tre typer som såg ut som tre ur Björnligan. Snacka om biffar och snacka om tatueringar. De går in på Tim och tvingar bruden bakom disken att göra tre stora groggar som de sveper på en minut, sedan går de tillbaka till cabrioleten och jag inser ju att det kommer att gå åt helvete för han som kör gasar som fan och får inte i automatväxeln och plötsligt skenar den stora bilen rakt bakåt över min hoj. Jag lackar till ordentligt och rusar fram till Cadillacen och frågar hur fan det är ställt och biffen bakom ratten tittar trött på mig. " Det har får du pröjsa för, säger jag". Biffen kollar på snubben som sitter bredvid och det är tydligen han som gängledaren.

Gängledaren är en cool typ, garvar och säger till mig. " Har du någon försäkring?", allt detta på någon slags  klingande finlandssvenska. Så garvar han igen. " Hur mycket ska du?". Han plockar upp en sedelbunt som är typ en decimeter tjock med bara tusenlappar och skalar av två. "Är det okej?" Sedan garvar han igen och säger" Du är en bra typ".

Samtidigt lyften den andra ur Björnligan upp min hoj som den vägde typ fem kilo och ställer tillbaka den på stödet. På gatan skriker tanterna, ring polisen, ring polisen och jag kollar på hojen. En liten buckla på skärmen så två tusen är bra pröjs. Sedan drar de iväg i en rivstart.

Dagen efter läser jag tidningen. Då har piketgruppen stormat dom utanför Södertälje. Det var tydligen tre långtidsdömda som var ute på rånturné efter att ha rymt från något finländskt fängelse.

Bilbao

Smoggen från järnverket i Sestao ligger som en fuktig dimma över Bilbaos

centrum. Jag mår illa, kan knappt andas av all skit, avgaser och knallhetta.

Hittar en liten restaurang och går in för att äta. Det är litet ställe, några bord,

precis i utkanten av Bilbaos gamla centrum. Jag beställer spagetti med fet sås.

I väntan på maten ska dyka upp kollar jag hur en man bär in kött saluhallen

mitt emot. Jag har varit tre månader i Baskien, över vintern. Det har regnat

varje dag. Jag känner mig utsvulten, mager och genomblöt till kropp och själ.

Det är Eta-tider. Franco har dött och gatorna fylls med strider varje dag. Det

är därför jag är här. För att beskriva kampen för ett nytt Baskien. Det jag ser

är att tiden efter Franco verkar bli drogernas och det fria sexets tid. Överallt

knullas det på toaletter och knarket kostar ingenting. På nätterna slåss vi

med snuten och jag känner mig ensam och genomblöt då jag vaknar på

morgnarna.

Spagettin kommer in. Den är för fet. Jag mår tillräckligt illa, tar några tug-

gor för syns skull, innan jag skjuter undan maten. Ägaren ser att jag inte verkar

uppskatta maten och kommer fram.

– Senor, smakade det inte bra?

– Jo, säger jag, det smakade bra, men jag kom på att klockan är för mycket.

Jag skall med ett tåg till Paris om en halvtimme.

Varifrån den idiotiska lögnen kom fattar jag inte än idag, men kanske kändes

det genant att säga sanningen. Att jag mådde illa, inte förmådde äta upp

den feta maten. Nej, då var det enklare att dra till med en nödlögn.

– Inga problem, senor. Ät upp så kör jag Er till stationen. Jag skall ändå

dit själv.

Jag insåg att det inte fanns någon chans att komma ur knipan och satte i

mig den äckliga spagettin.

– Senor, då åker vi, sa ägaren. Han hade bilen utanför restaurangen och vi

drog iväg mot tågstationen. Jag tänkte hoppa av när vi kom fram, låtsas gå

till tåget men sedan gå hem och sova.

– Ert tåg går snart, sa han. Har Ni biljett?

– Nej, jag köper det på tåget, sa jag.

Vi kom fram, klev ur bilen.

– Kom med här, sa han och drog mig i armen. Vi sprang in på stationen

och jag försökte bli av med honom, men han lyssnade inte på mig utan rusade

fram till en kassa.

– Señor skall ha en biljett till Paris.

Tåget skulle gå om tio minuter och kostade sex hundra kronor. Jag betalade,

hoppades att krogägaren skulle sticka, så jag kunde lösa in biljetten och

få tillbaka pengarna.

– Kom, sa han och drog i mig igen. Vi får skynda oss.

En konduktör tog min biljett och rev den på perrongen. Adjö sexhundra.

Jag hoppade på tåget. På perrongen stod krogägaren och vinkade glatt adjö.

Nästa stopp skulle bli vid spanska gränsen. Där tänkte jag hoppa av, lösa en

ny biljett och återvända till Bilbao.

Magnolian

Hon har en skär jacka. Den har samma färg som klappgröten jag åt som liten. Den var också skär. Inte alls god. Hon har en Coca-cola i handen. Vi går vid kajen. Det luktar avlopp. Vi kysser varandra. Jag får smaka hennes Coca-cola. Den är avslagen.
Alla husen ser gamla och grå ut. Hennes skära jacka är som en färgbomb i det grå.
Vi går genom parken, Magnolian blommar. Vi sätter oss under den, önskar oss något. En vit blomma faller ned på hennes skära jacka. En hund kommer fram och nosar. Den är svart om nosen. Coca-colan tar slut. Kvällen går över i natt. Det går att se att morgondagen blir bra. Till slut blir det så mörkt att färgen på jackan inte ens syns. Det spelar ingen roll. Jag tänker mest på att livet inte alls är som skär klappgröt.

Grekland

Det är den sena eftermiddagen. Hon står vid räcket på balkongen, har en skär klänning på sig. Benen är bruna i de glittriga sandalerna. Hon luktar sand o hennes huds märkliga doft av kön och vila. Jag kysser henne i nacken. Hon blir mjuk o tung i kroppen. På balkongen, mitt emot, röker en grek sin kvällscigg. Han tittar på oss men ser inte hur jag tränger in i henne. Hon stönar till, böjer på nacken så jag kan kyssa den överallt. Hon står stilla, kramar med skötet, det rinner lätt längs låren då hon nyper mig i handen och kommer. Greken står kvar, vi står kvar. Hennes skära klänning är skrynklig, natten kommer. I morgon ska vi bada, men först ska vi sova, i den vackraste, trygga sömnen som Gud skapat.

Om förr och nu.

Jag läser en roman om en man som bor i Norrland och sover i köket. Det är där han har vedspisen och det är där värmen finns på vintern. Han har ett vardagsrum och ett sovrum i sitt lilla hus, men det är stängt på vintern.

Han bor i köket, vid spisen, där värmen finns.  

Jag ligger i ett stenhus, lyssnar på Jan Johansson och får inte igång vedkaminen för veden är sur. Jag kastas snabbt tillbaka till min barndom. Bergsgatan 49, en etta på 30 kvadrat där brorsan och jag sov i köket i en våningssäng. Farsan och morsan sov i vardagsrummet, i  en soffa, som var en bäddsoffa, som drogs ut och blev säng på natten.

Mina kompisar hade det mer som i romanen. Att man stängde rum på vintern och höll till i köket. Det var vedspis och kakelugn, men vi frös aldrig. Vi var alltid ute, med lovikavanar i vilken kyla som helst.

Det var en tid, en tid som jag måste beteckna som lycklig. I alla fall för oss barn med äventyret hela tiden bakom knuten. Ingen av oss visste ens vad dagis var eller Fritis. Vi hittade på allt hela tiden. När man hörde morsans röst så gick man hem och åt. Sedan gick man ut igen. Vi var fan aldrig inne, vi frös aldrig och vi hade ständiga äventyr.

När jag blev tolv flyttade vi till en ny modern trerummare. Farsans och morsans slit på nätterna, poststädning, storkök, gav en liten hacka så de köpte en trerummare på HSB för tjugofem tusen. Vi flyttade in och hade plötsligt heltäckande mattor och varmt vatten. Jag låg i badkaret hela tonårstiden.

Den nya lägenheten var inte alls en lika lycklig tid som den med dubbelsängen i köket. Mamma hamnade på psyket och pappa dog, om jag ska göra historien kort.

Nu bor jag i ett stenhus som är nästan trehundra år gammalt och är ett av de vackraste husen på ön. Det är fantastiskt att bo bland bergen, lyssna på Jan Johansson och höra katten rossla i sömnen. Jag skulle gärna vilja sova vid elden, men elden vill inte tända idag. 

Jag är ändå tacksam, för den resa jag gjort. Den från Lovikavantarna och de eviga äventyren till Jan Johansson i ett stenhus och en långsamt rosslande katt.

Stengolv

Morgnarna är mitt vapen i livet. Jag ser solen komma upp över pergolan, klockan är halv sju och katterna ligger på gården, väntar på att jag ska öppna dörren. Kör den klassiska italienska kaffekokaren på spisen och sedan går jag över den vackert stenlagda gården upp på verandan och arbetsrummet.

Det är ett vitt, ganska kalt rum, befolkat med lite  böcker och solens rytm. Jag läser om Ikigai, det japanska uttrycket för hur man ska leva livet. En blandning av passion, förmåga att inse vad som är viktigt i livet, hålla kroppen i trim och bra mat. Jag har alltid älskat det japanska, ett tag tränade jag karate i många år, på sjuttiotalet och det var det perfekta för mig med min grymma ångest. Jag körde fem, sex dagar i veckan, en timme eller två och det höll nerverna på mattan.

Meditationen, kraften, filosofin, det inneslutna, var perfekt för mig, min kropp och min hjärna, min själ.

Det är det jag tänker på då jag läser om Ikigai i tidningen. Hur gamla de blir människorna som låter denna känsla snurra genom sin kropp. Jag bor vid en sådan blå zon där folk blir gamla. Ikaria, den grekiska ön, inte långt härifrån, har samma känsla som de japanska öarna, där blir också folk väldigt gamla, friska. Att bli sjuttio är att vara ung, man ska bli uppåt hundra.

Jag går en promenad, som en fåraherde, tror på det. Tror på tankens kraft. 2018 var ett värdelöst år, två tunga operationer, som kostade kraft, men som jag tog mig igenom tack vare min ikigai, min känsla för livet, att jag ville mer men ändå  var tacksam för det som jag hade.

Solen stiger över bergen. Det blir en bra dag. Tro mig, fundera på ditt eget ikigai, försök att förstå varför vi inte anammar denna känsla mer. Vi har en livsmetod där folk blir uppåt hundra år.Vad fan är problemet? Det är väl bara att lära sig av dom och deras enkla livstil. Gör det du älskar, ät bra, rör på dig och försök ta reda på vad du kan göra för världen.

Min vän

Jag följer min vän till båten. Det är lågfredag, en viktig grekisk dag. Överallt ska man käka lammkött men jag köper tre fläskkotletter så jag klarar mig över helgen.

Min vän åker över till sin ö. Det är en sådan vacker dag, sol och Saharasand i luften. Jag känner mig oerhört sliten i luftrören, det finns sådana här förbannade pollen här också, men det är första gången på trettio år jag drabbas. I Sverige brukar det vara en ren plåga alla vårar.

Båten stävar ut mot Stelida, det gungar en del, det är förhöjd havsyta utanför hamnen och vågorna blir som minitsunamis då det blåser, men sedan djupnar det och havet blir lugnt.

Det luktar sensuellt från fiskebåtarna, skit, fisk och diesel, riktiga dofter och jag känner ett stråk av lycka i min kropp då jag startar scootern för att köra den vindlande vägen upp till Monitisa. Jag kör långsamt, bara för njutningen. Hela vägen upp i bergen funderade jag på Araki, nu snart åttio med en knölig prostatacancer och ett öga som inte fungerar längre, men fortfarande i full gas. Han samlar ihop sina bilder och han säger också något som jag förstår: Det gäller att samla ihop bilderna, skapa punkter som blir linjer, som binder ihop.

Jag landar hemma, äter två glassar, prisar min tillfälliga ensamhet.Om en vecka blir det workshop och jag funderar på alla jävligheter jag ska utsätta dom för. Det hade nog Araki gillat, se livet som punkter, som sätts ihop och blir linjer och en ram där livet finns.

Mörkrets ljusa sida

Längtan föll över mig som en sorg. Enda sättet att mota bort längtan är att göra något. Stormen river i huset, så bada, cykla, går bort. Jag får gömma mig i bergens skyddande baksida och ta en promenad. Det värsta med skapande aktivitet är att inte vara aktiv. Många tror att det bara är att sätta sig och sätta igång och det stämmer, men det behöver inte betyda att det blir något.

Jag vet inte många jobb som är så pressande som de konstnärliga. Just detta att det måste bli, det handlar inte om bara göra, det måste bli och bli, ja det blir det om man orkar hålla på. Och ibland tänker man: Varför då och för vem? Att gå ut och göra ett fotojobb är enkelt. Allt är klart, du vet varför och vem, men att uppfinna hjulet eller försöka uppfinna dig själv är en helt annan sak. Då är varför och för vem som en skugga i en mörk källare eller ett moln på en stormig himmel.

Å ändå: Det finns inget annat liv.

Längtan, denna längtan efter sin käras kropp, hennes dofter. Hennes höft mot din höft, rösten i natten, glädjen över hennes andning. Det är en märklig känsla att vakna till sol. Ett annat liv än när det är grått. Jag ser en sjuka omkring mig. Folk jobbar som galningar. Det går knappt att prata med folk längre. Ett fördjupat samtal går inte att genomföra. Det får man spara till semestern eller då man ligger i graven. Det här har väl sagts förr men nu tycker jag det känns som vi närmar oss en brytpunkt i mänsklighetens historia. För mycket stress, miljöförstöringen peakar, boendet har helt fuckat ut och kidsen lär sig allt mindre och får sämre fysik. Ser helt enkelt inte alls bra ut. I går köpte jag en begagnad stärkare så nu ljuder skön musik i lyan på morgnarna. Det är sensuellt, väldigt sensuellt med en naken kropp, klassisk fiol och sol på fönstret. Det jävliga är ju den där halvdöda växten som står i fönstret och förstör idyllen. Får köpa en plastblomma med doft framöver. 

Grekland

Naxos, denna hetta. Ligger naken i huset. Går omkring naken på gården. Stenarna är så  heta att det går inte att gå med nakna fötter. 

Känner mig inspirerad. Ser Patti Smith skriva för hand i en bok, inspirerar. Läser mina gamla bloggtexter. Inspirerar. Tänker på sex, särade ben, kvinnor som säger: Kom och kör in den…inspirerar väldigt mycket. 

Har en polare som diskuterar sex i intellektuella termer. Vad är det? Sex har väl aldrig varit intellektuellt, det är ju mest känsla och konstnärskap. Det handlar om att fullfill your dreams,,,det perfekta konstnärskapet. Sex är inget handla på Konsumtjafs. Sex är att bestiga berget och simma med hajar. På samma gång.

Jag går omkring naken. Var det så här jag tänkte mitt liv på ön skulle bli? Svar Ja. Exakt så här, men jag trodde aldrig det skulle kunna bli men min älskade fru såg till att det blev av. Hon gav mig den största presenten, förutom sina kyssar och sina ljuva röst, så gav hon mig öppningen till himlen.

Dyket

Vi simmar strax under ytan. Min dotter upptäcker  sjöstjärna nere i en skreva på botten. Vi dyker upp och ner, jag ser hur bra hon simmar. Tiden är kommen då hon snart är  bättre än mig på allt fysiskt. Hennes smidiga, smala kropp far som en dopping i vattnet. När hon kommer för nära knuffar jag bort henne och hon flyter iväg lätt som en fisk. Tänk om det var lika lätt i verkliga livet. Jag har bara erfarenheten kvar som motvärn  och skydd mot hennes  vetgirighet. En annan dag hittar vi en köttätande växt på botten. Jag sticker ner handen och växten tar grepp runt min arm. Några veckor senare skall hon resa hem. Vi står på flygplatsen  vid boardingkontrollen. Hon skall resa ensam för första gången. Kaxig och nervös, sorgsen  på samma gång. Den smala kroppen som sett så stark ut i vattnet,  ser sårbar ut i flygplatsens neonljus. Hon kramar mig och säger plötsligt: Pappa, den där växten som var köttätande.....kan du inte mata den med köttbullar en dag  och  berätta  hur det gick?

Iraklia

Den vackra båten Scopelitos glider in i Iraklias vik. En canadensisk kvinna fråga mig plötsligt om jag känner till de här två skandinaviska männen som bor på ön. En har kommit dit med båt, varpå polarn svarar att till den här ön kommer alla med båt och så skrattar vi. Ett befriande skratt.

Det har varit en vacker morgon, katterna lämnade fotavtryck på bordet under pergolan. Jag har varit med en vän som jag känner sedan mer än trettio år. Han ger mig glädje, han har byggt ett hus till sig själv och jag har fått vara med och göra en pergola.

Scopelitos vänder på en femöring, den ska gå fem i halv men är en kvart tidigare och kommer heller inte att vänta på den som kommer fem i halv, den vänder direkt, drar upp ankaret bak och går ut mot havet igen.

Jag vinkar, man ska vinka då en båt lämnar kaj. Det är en vink som är en påminnelse om ses igen och adjö på ett tag. Min vän står på kajen, han vinkar, jag vinkar tillbaka ännu en gång, sedan ser jag hur han går mot sin motorcykel för att köra hemåt. 

Tre italienskor sitter bredvid mig, en har inga skosnören, tre italienska kvinnor i mogen ålder, som tre tonåringar på äventyr. Jag känner en viss ömhet över att få sitta bredvid dom och tjuvlyssna. Hur kan de veta att jag förstår de flesta språk, garanterat italienska. 

Nere i salongen på båten har kaffemaskinen kommit igång. Jag beställer en kaffe med mjölk och metrio socker. Vinden kommer från norr och jag tänker på hur viktigt det är med lä från vinden på en ö. Bergen ligger som ett radband i dimma, Aliko, Glyfada, Mikri Viglia, ser Anestis hus på Stelida och snart kommer den där dyningen som berättar om att resan är över för den här gången. Jag kollar på italienskorna som rest sig. En har vackra fräknar på benen. De är hon som inte har några skosnören. 

Scarabeo

Jag har sedan många år ett förhållande med en italienska. Hon är serisblå, samma färg som Bianchis racercyklar. Smal, ettrig, går som en skållad råtta. Scarabeo, heter hon. En korsning mellan moped och motorcykel. Känns som Max Biaggi har trimmat henne och kastat in några extra kusar i rovan.

Jag sveper ner genom byarna mot havet. Det ylar om Scarabeon. När jag passerar skriker greken på bensinmacken, ” Yasso John, Hallo sweden”. Han tror jag heter John. Det tror alla greker. För sent att ändra på nu. Mitt namn kommer från den tiden då jag hjälpte rumsuthyrarna i hamnen. Mitt smeknamn däremot,”Sweden”, fungerar i alla lägen.

Nere på stranden. Alla dessa vackra män. Europeiska män har gjort något. Det dräller av snygga män och då snackar jag om vuxna män, riktiga män. Inte fjortisar. Ett äldre par i sjuttioårsåldern ligger på stranden. Kvinnan smeker sin man ömt över bröstet. Det händer grejer. De går tillsammans ner i vattnet. Han först, hon efter. Han stannar, står still. Hon stannar tätt bakom honom, lutar sitt huvud så ömt emot hans rygg. Det står båda stilla. Det är så vackert att till och med solen klipper med sina ögonfransar för en sekund. Sedan skrattar han till och de båda glider ner i vattnet.

Ju äldre jag blir, desto ointressantare blir verkligheten. Drömmarna, som ofta bygger på verkliga upplevelser, gestaltas om, blir fantastiska, blir bilder, arbete och förnyade drömmar. Verkligheten är överskattad. Jag vaknar till en gregoriansk kyrkokör och Blue Stars mullrande motorer. Bukten är helt stilla, någon kör en maskin på andra sidan stan. Allt hörs med vinden. Kärlek är avstånd och närvaro. Allt blir längtan vissa morgnar. En båt taxar ut mot Paros. Vinden ökar, båten sätter segel och bukten krusas plötsligt av vindarna.

En sval natt, kände mig som en munk i ett kloster. Jag bor i ett kloster. Han som skrev Zorba, Kazantzakis, gick i nunnornas skola. Han gick i samma trappor som jag går i nu. Den trebenta katten tittar förvånat då jag klivet ut genom dörren. Vinden har ökat, avstånd är längtan. En chartersegelbåt har bråttom ut? Polarn ligger på den sydligaste udden, skickar meddelande: Kommer till lunch. I morgon blåser det upp.

Ronda

Det är kallare än man tror på höglandet i Sydspanien. Anna fryser i sina

Lovikavantar. Det är december och vi har varit i Spanien i snart två månader.

Hon går på spanskkurs och jag plåtar mina obestämbara bilder. Vi har

lämnat värmen vid kusten och kört upp i bergen. Det kanske var ett misstag,

för så kallt som det är nu, tror man inte det skall vara. Den lilla, klassiska

tjurfäktningsarenan i Ronda ligger tyst. Jag går därifrån, tar några bilder i

den djupa klyftan som skiljer staden från berget. Vi hittar två restauranger,

en tom och en annan full med folk. Vi väljer givetvis den som är fylld med

folk.

 Anna sitter med ryggen mot värmekaminen. Hon är vacker, på ett speciellt

asiatiskt vis. Hennes far var tolk i Kina och hon har ärvt en del asiatiska

drag. Hon är lång och hennes händer kan göra underverk. Hon är krukmakare,

men förr var hon ficktjuv. En period i livet liftade hon omkring,

plockade upp män då pengarna tog slut, lurade ned dom i sängen och snodde

deras stålar och stack innan dom fattade vad som skett. Nu är hon ihop

med mig sedan flera år. Vårt förhållande är på upphällningen. Hon vill slå

sig till ro, skaffa barn. Jag vill vidare, ser ingen framtid som familjefar.

Hennes ansikte glöder i skenet från brasan i rummet. Precis som första

gången vi träffades. En nyårsafton med minusgrader och lite snö. Vi gick ut

i skogen, älskade. Hennes händer var unika, kom att bli hennes signum.

Vi åt under tystnad. Dagen efter körde vi nedför de magnifika bergen, till

värmen i Malaga. Vi skildes åt. Jag körde norrut. Nästa gång jag såg henne

var tio år senare. På en krog, helt förstörd, utslagen och nerknarkad. Jag gick

fram till henne, kramade om henne. Hon ville inte prata med mig. Hon smekte

mig på kinden och bad mig gå iväg.

Födseln

Hon stod vid diskbänken då jag anlände. " Ligger du inte i sängen? Det trodde jag man gjorde då man skall föda barn?". Hon skrattade, förde handen över håret. En välbekant gest. Hon hade alltid gjort så, lite nervöst, med tvekan. " Ta det lugnt, jag hinner nog ligga där så det räcker. Vill du ha en kopp kaffe?" Hon dukade fram koppar av tunt porslin, resterna av en hel servis som hon en gång köpt i Värmland.

" När kommer barnmorskan?" Jag kände mig nervös, ville inte bli ensam med henne när ungen skulle ut.

" Hon är på väg, kommer i vilken minut som helst".

Jag följde henne med blicken då hon gick genom lägenheten. Det var så nära ett enkelt hotell man kunde komma. Ett kök som lutade sig mot Götgatan, rummet och den trånga sovalkoven vette mot en bakgård där en gammal Volvo stod uppallad. Några ungar gungade i en provisorisk ställning. Deras fnitter gled in i rummet

genom det öppna fönstret. " Du kan väl bädda rent i sängen medan jag tänder ljus? Det finns lakan i garderoben”.

Jag tog fram de stärkta, vita lakanen som doftade min barndom. Hon gick omkring och tände ljus, stannade upp för att andas. Det började komma över henne. Vem som var far till barnet visste jag inte.  Hon ville inte avslöja det. Kanske ett omöjligt parti.

Vi gjorde det vackert. Barnmorskan var mörk och trygg, med de uråldriga redskapen. Hon undersökte Eva vant.

" Det ser fint ut. Du har öppnat dig ordentligt, kommer att gå snabbt nu". Hon klappade Eva på låret medan jag satt och såg hur hennes sköte pulserade, öppnade sig som ett tidvatten.

Eva såg min blick, tog min hand och förde den som en smekning över sig själv.

Det ser fint ut. Du har öppnat dig ordentligt, kommer att gå snabbt nu". Hon klappade Eva på låret medan jag satt och såg hur hennes sköte pulserade, öppnade sig som ett tidvatten.

Eva såg min blick, tog min hand och förde den som en smekning över sig själv.

Jag kände mig märkligt upphetsad över livets styrka, födelse. Hennes kön var burdust naket. Ljusen brann långsamt ner. Lakanet färgades av svett och blod  när arbetet kom igång på allvar. Evas rygg var stenhård, som svart gravsten och jag kände otäcka föraningar.

" Ta det lugnt, manade barnmorskan. Du tar i för hårt, barnet kommer i nästa våg." 

Eva bet ihop när nästa våg kom. Ett huvud kom ut, den lilla kroppen vändes ett kvarts varv och gled ut i livet.

" Är den fin, är den fin?". Evas röst skar genom andlösheten.

" Det är en fin liten tjej". Barnmorskans röst var glad och hon la snabbt den lilla tjejen på Evas bröst. " Saga, hon borde heta Saga", tänkte jag och kände hur tröttheten plötsligt kom över mig. De små fingrarna rörde sig nyfiket över Evas bröst.

Jag gick fram till fönstret och såg ner på Götgatan. En vit Cadillac passerade. En riktig krämarbil, en sådan som Dennis Hopper kör. En sådan som jag vill köra. En sådan som jag en gång vill köra Saga i. Uppför Götgatsbacken, med öppna fönster och neddragen sufflett. Förbi gamla Järnkompaniet, Krönet, det övergivna bokkaféet och huset där Saga föddes. 

Ja, det var vad jag tänkte då Saga föddes. Ett halvt år senare var hon död. Cadillacen skulle få köras med stängda rutor och uppfälld sufflett.

Berlin

Jag vaknar av att byggjobbarna drar igång vi sju. Dom kör värsta drillborren så jag får huvudvärk. Det är rått och immigt på fönstret. November i Berlin får november i Stockholm att framstå som ett ljus i mörkret. Går ut i köket och kör igång gasvärmaren. Första gången jag kom hit var K bortrest. Jag fattade aldrig hur jag skulle få igång värmen. Det blev en vecka utan värme. 

Berlin är fattigt och slitet. Det är inte många av mina Berlinvänner som har någon vidare standard. Dom verkar inte heller så intresserade av att ha det så pysmysigt som  svenskar har det. Det finns en klar kulturskillnad. Vi har lärt oss stanna hemma, bo i våra fina, varma lägenheter. Berlinarna går hellre ut. Ölen är billigt och haschet flödar fritt.

Nena, schäferhunden, kommer ut i köket och gör mig sällskap. Berlinarna verkar  vara galna i hundar. Alla tycks ha en okopplad jycke dom tar med överallt. Jag har samma upfattning om hundar som Strindberg: Deras enda uppgift i livet är att förorena.

Jag går till labbet, ner mot Ostbahnhof. Berlin är en märklig stad. Denna blandning av hysteriskt feta boulevarder, stora torg och slitna, smala gränder. Det är en fruktansvärt ful stad, samtidigt som den är fylld av parker och en slags frihetskänsla. 

Jag tycker om Berlin. Det är som Stockholm på sextiotalet. Skitigt, fattigt, renoverande. Det är billigare i Berlin än Stockholm, men skillnaden är inte så stor, men det går att komma över lokaler någorlunda billigt.Tyvärr renoveras staden upp i blixtfart. Vårt hus på Stubbenkammerstrasse är fyllt med kulhål, en riktig krigsklenod, men nu renoveras det i rekordfart. På gott och ont. Lite bättre standard är ej fel, men hyrorna går upp. 

Jag saknar vatten, riktigt hav i Berlin. På sommaren blir jag lätt klaustrofobisk i stan. Då är nätterna räddningen. Hela natten är folk uppe, sitter på barer och kafer. Det finns inga löjliga regler om att stänga klockan tolv, eller ännu värre: Ta in borden från gatuserveringen klockan tio på  kvällen.

Klockan två på natten sitter jag  utomhus med en öl. Det är en varm natt. Nena ligger på asfalten med huvudet mellan benen. När jag går hem, passerar jag en bouleklubbb som har disco på grusplanen.

Jag blir tvungen att välja. Berlin eller Stockholm. Jag väljer Stockholm, för vattnet, för den ljusare vintern, men jag saknar nätterna, barerna, Nena och den fräna Berlinatmosfären. 

Clichy

I Stilla dagar i Clichy sitter Henry Millers alter ego på en bar. Han sitter inomhus. Paris är så grått, så grått, bara Paris kan vara. Han har det bra. Kaminen värmer och han kollar in en snygg kvinna som är prostituerad, fast det är svårt att se. Han vill gå hem och skriva, men han kan inte låta bli att kontakta henne.

Det regnar ute den dagen. Paris är så grått som bara Paris kan vara, men just där, i detta ögonblick, på den baren, föds några klassiska meningar.

Regn på kafebord gör en melankolisk. Vem vill inte minnas Ed van der Elsken och hans vackra bilder av den italienska kvinnan han älskade. De underbara bilderna, kärleken i ett trångt rum med speglar i taket. Sedan försvann hon, eller han? Troligtvis hon, eftersom hon gick på heroin och det tog ett långt tag innan hon blev vid lugna vätskor igen.

Ed van der Elsken blev Holland mest älskade fotograf. Jag tycker mycket om honom, för det är ju så med konstnärer att har man börjat älska dom så gör man det för alltid.

Promenaden

Jag kan gatorna här uppe på östra söder bättre än någon annan. Vi passerar där Thiel bor, norrläget och har varit och köpt böcker i Nadjas hus, granne med Britt Edwall. Några meter därifrån står en kvinna och ser ut över Saltsjön.

Det är en sådan dag, går längs Åsögatan, den långa gatan. Passerar Ingalills nya lya, Karin Alfredsson och Eva Dahlman och Ploggatan där Ingalill och Christer bodde och där sedan JH tog över Christers lilla etta med flagnande takfärg och i bottenvåningen finns lokalen och labbet Fendo efter Örjans stora jävla hund som var lite väl lynnig.

Vi går vidare, kommer till Erstagatan, Stockholms vackraste gata, där Björk, vattenskidåkarn skar till mina och Christers bilder, där jag hade en drömlägenhet och utsikt hela vägen till Finland. En lägenhet som givetvis skulle renoveras och blev för dyr. Erstagatan med barerna och en gång i tiden, taxifiket som blev Matkultur. Här, där både Anna Clarén och Nina Lekander bodde, för inte snacka om Olle och Britt och alla labben, passerar den gamla ICA-affären som blivit något snoffsigt skit och ser att Mats, fotografen, lämnat sin lokal, passerar Joakim Srömholms port, 182, där han bor högst upp i huset med sådan där lång balkong och vindsarbetsrum, Stig Claessons park som var min egen oas i många år, där jag tittade på en fyrarummare med Lotta en gång i tiden och där tiden står still.

Passerar Borgmästargatan där jag har en fin tvåa som jag inte bor i, min son sköter den, ser att Charlie flyttat sin arbetslokal, ner mot Renstiernas gata och Sleven där jag alltid sitter och käkar glass i värsta hörnet och oftast träffar på den kända skådisen från bland annat Galeasen. Det är de fina kvarteren, går över Renstiernas, apoteket och sedan börjar helvetet med Nytorget och den totala anpassningen till världens alla millioner trender. Pisshaken.

Glider ner genom Kocksgatan, Galleri Axel, Il Cafe, ingen som ser mig, ut på Skånegatan, tar en repa förbi Twang, Jojje sitter och läser på sin padda, det är söndag, loj stämning, viker in på Katarina bangata, kollar på mitt gamla hus, där jag bodde 1969, sedan flyttade runt. I parken framför vårt hus sitter en snubbe med en burk i handen, han bor på Monumentet, där jag en gång jobbade, går hem, kollar på krogen till höger om vår port, det som en gång i tiden var syaffär och längre upp på gatan var det klädaffär och cykelaffär och jag vill minnas brödbutik,,,tiden går vänner, men jag minns en del, inte allt, men en del,,,

Åse

Första gången jag såg henne gick hon över Nytorget med en kopp kaffe och

en cigg i näven. I hasorna hade hon en svartvitrutig hund. Hon var påminde

om min tyska kärlek som jag just lämnat. Hon satt ner i gräset med några

vänner. Jag visste att hon inte var något för mig, för ung. Hon var lika rolig

som fräck, lika arbetsam som stillsam. Hennes efternamn var av den vanliga

sorten, tydde på förort och arbetarklassbakgrund. Hon skötte ett café med

sin dåvarande man.

Det blev snabbt det populäraste caféet vid Nytorget. Gott kaffe, fina

mackor, skön stämning, ibland bra konst på väggarna. Generositet, framför

allt en slags värme i de trånga lokalerna..

Det gick ett år, på väg in i år två, börjar det hårda arbetet ta ut sin rätt.

Jag tittar på henne där hon står längst in i köket. Hon går dit då hon är trött

och vill vara ifred. Hon har en ny man, borde bli med barn snart. Det är en

grå dag ute och jag känner lite sorg, men också glädje över att hon snart

bestämmer sig för att göra något annat. Det kommer en ny vår, en ny sommar,

en ny höst och sedan får vi leta efter ett nytt café att hänga på. Det har

vi gjort förr och det kommer vi också att få göra i framtiden. Och vi som var

med på den här tiden ska alltid minnas henne som den hon var

Läste ut två Slas i går. Han kan skriva. Allt bättre ju äldre han blir. Inte är

han helt kurant heller, men böckerna rullar på genom skrivmaskinen. Jag

minns en gång jag skulle försöka tacka för böckerna han skrivit. Han satt på

pizzerian Tevere, ensam vid ett bord. Jag satte mig mitt emot.

– Hej. Hur mås det?

Han tittade upp, såg ilsken ut. Jag blev lite nervös och rabblade ur mig

– Jag känner dina grabbar, men....

Jag hann inte komma längre förrän han svarade.

– Snacka med dom då, för fan….

Det var det, om man säger så.

Pappa

Det är morgon, strax innan var det natt. Någon sopade gatorna. Jag tänker på döden. På min styvpappa, som jag kallar pappa, som var en bra karl, som rökte ihjäl sig, fick lungcancer, dog då han fyllt femtio. Dog på tre månader. Vad tänkte han då jag stod vid hans säng på natten och lyssnade hur han hostade ihjäl sig.

"Ingen fara, sa han. Det kommer att bli bra."

Han sa så trots att han visste att loppet var kört och jag visste det också. Jag var nitton och han femtio.

Vad tänkte han? Vad tänkte jag?

Det enda jag vet var att jag kände ett ursinne över orättvisan. Inte blev den känslan bättre av att morsan gav upp då han dog, gick in i en slags koma innan hon också en natt bara somnade in. Ursinne, jag var nog ursinnig. Det var kanske där jag fick min känsla för orättvisa. Att folk kan kämpa som besatta för att skapa ett värdigt liv och ändå slås de ner av krafter som vi inte kontrollerar.

Jag fick ett ursinne och patos för rättvisa. Det räckte med att lyssna på min farfar, smeden, och min pappa, som var för fattig för att få glasögon i skolan, för att min känsla för orättvisa skulle födas. Kanske hjälpte min enkla, för tidiga födsel, till.Mina två kilo gav mig omedelbart en livsinsikt och ett ursinne. Man överlever inte en för tidig födsel utan inre styrka, utan livslust. Min livslust kom att bli ett ursinne. Det är natt. Någon sopar gatorna. Jag tänker på döden. Jag har kommit längre än båda mina föräldrar som dog det år de fyllt femtio. Jag är strax sextiofem. Jag har lyckats överleva. Mina barn är fantastiska. Det är den enda måttstock jag behöver. Mina barn är fantastiska. De lever, de tror på livet. Mitt ursinne slocknar.

Igår sa jag till min vackra fru, min vackra, smarta, ljuva kvinna. " Jag vill dra mig tillbaka, sa jag. Bo i ett hus i solen, bara vara."

" Ska du dra dig tillbaka ännu mer", sa hon.

Vi skrattade gott åt det, men det var allvar. Mitt ursinne rinner ut, inte helt, men långsamt, långsamt. Jag blir en hel människa. Det är morgon, det var strax natt. Någon har sopat gatorna och jag har tänkt på döden, ursinnet och framtiden.

Vita Bergen

Jag går den korta biten upp till Renstiernas gata, tar trätrapporna upp, passerar

Monika Nielsens hus och svänger till höger in i parken. Det röda planket

som omger några hus, bland annat Christer Strömholms gamla kåk, där

Lundell skrev Jack, är min hemliga oas. Hit kommer solen först på våren och

här lämnar den Söder på hösten. Jag sitter ofta ensam här, med ryggen mot

planket. Det är säkert många som jag tror jag är arbetslös, en man utan förpliktelser,

då dom ser mig sitta och luta mig mot planket. Dom kan ha rätt,

men planket är min oas. Jag älskar att vara här, se våren komma, eller hösten

dyka upp. Nu är det höst. Jag lägger en tidning under mig, lägger mig på

rygg, stoppar händerna under huvudet, ser på trädet ovanför mig. Löven

lossnar. Ett efter ett, blåser bort, som livet. Bakom mig, tio meter till

Christers gamla hus. Hans röst. Den kärva. Hans ordspråk: Brådska skymmer

sikten.

Det blåser mer löv. Det är redan höst, men jag ligger i lä. Monika Nielsen

passerar med sin trötta hund. Klockan i Sofia slår tre, eftermiddag. Det är

kaffestund på arbetsplatserna, men jag ligger kvar, löven faller över mig. Det

kommer att bli vinter om ett tag. Jag kan redan känna de starka vindarna

som skall blåsa bort de sista löven. När Monika Nielsen återvänder med sin

ännu tröttare hund ligger jag kvar. Några löv faller bredvid mig. Jag fångar

det på bild med min nya digitalkamera. Jag vet inte om jag är lycklig, men

jag är i alla fall inte olycklig.

micke berg, texter från här och där.