tanken om det lilla...
Det var vackert, som en solidaritetshandling för hela området, för alla vänner,,,,en tid jag aldrig glömmer.
Julen gick och jag satt i soffan med min fru och tittade på Barnmorskorna från East end?,,,i alla fall, barnmorskor i London.
Ett fattigt liv, och jag tänker inte säga att det var bättre förr, men den här serien som hela tiden handlar om liv och död och människors liv, fick mig att ta mig en funderare.
Barnen förr, jag kan räkna in mig där, fick drömma om saker. Man fick inte många julklappar och föräldrarna hade kanske bara råd att köpa en eller två...det märkliga med det är att man minns de julklapparna, eller jag minns vad vi fick då brorsan och jag fyllde år. Vi fick det vi verkligen drömde om. De kom att betyda mycket de där julklapparna.
Samma med upplevelser. Barnen i den här TVserien har ju inga datorer, mobiler utan de får ständigt uppfinna livet och lekarna själva. Det borde faktiskt vara så, att det finns ett motstånd, ett barn, en vuxen kan bara inte få, man måste arbeta sig fram till något, man måste drömma om något, drömma på riktigt.
När cirkusen passerar genom East end där barnmorskorna arbetar så ser barnen storögt på clownerna, djuren, osv,,,det är något alldeles fantastiskt. Jag undrar om en ung liten människa idag kan känna den starka känslan då hen sitter och spelar framför en dator fem timmar om dagen?
Den andra grejen och den viktiga grejen är ju systemet, att vi lever i ett system, där vi ska bedöva oss med ständiga upplevelser och detta bombardemang av upplevelser tar kraften och kärleken ur oss. Jag skulle vilja ha ett system som så mycket, mycket mer handlade om att umgås, prata, arbeta, men inte konsumera så förbannat och dessutom försöka delta i ett kulturliv som inte bara öses över oss utan att vi tar emot det för vi längtar och drömmer om det......
Sally Mann har två döttrar och en död son, de tre barnen vi såg på hennes omdiskuterade barnbilder, är nu bara två sedan pojken, Emmet, tog livet av sig. Dessutom dog ju Sally Manns man 2014. Hon fotograferade ju hans väg mot döden, han hade ju en obotlig sjukdom. Hon har haft en svår tid, helt enkelt.
Men, Sally Manns ena dotter, Jessie Mann, är också fotograf och konstnär. Mycket mer känd än jag hade en aning om. Det som slår mig, förutom att hon är en kopia av sin mor utseendemässigt, är att hon har ett tilltal som liknar sin mors, rått, distinkt och sensuellt. Om man tittar på hennes självporträtt så ser man på många bilder att hon plåtar sig själv i samma pose och med samma utryck, som på hennes mammas bilder av henne. Det är verkligen starka bilder.
Om jag går tillbaka till det jag skrev om att inget ha, barnen har inget, så var det samma med Sally Manns barn, det hade inget, det hade inte vatten de kunde duscha i, det hade bara det där huset och naturen och utifrån det skapade Sally Mann dessa vackra bilder, en slags pendang till alla andra bilder om döden som skulle komma senare, men inte nog med det. Ur denna miljö av ingenting, barn natur och familj, kommer en dotter som fortsätter på samma tema.
Äpplet faller aldrig långt ifrån trädet. Och nog borde det kunna gå att leva ett liv som handlar mer om kärlek, solidaritet, umgänge än dagens konsumtionsrace?
Kommentarer
Skicka en kommentar