Texter, del 2
Jag fortsätter med mina texter, o påminner om Mentorskap. Efter nyår kommer jag att köra Mentorskap igen. Vi arbetar över nätet, du plåtar, skriver och jag kommenterar. Ibland kommer jag med uppgifter, någon gång då det passar ses vi i verkliga livet. Det är en spännande resa, där det krävs att du arbetar, så att jag får något material att jobba med.
Vi börjar den dagen du betalar vad det kostat, 6 månader, 10 000 kr plus moms och du är intresserad. Vill du fråga ngt så gör en kommentar här under.
Retrotexter
Om att fotografera. All denna väntan. All denna tid då det inte blir något. Att fotografera är Väntans poesi. Ibland har jag rest bort, varit borta flera månader och inte fått ihop mer än typ två bilder. Det duger inte att bara ta bilderna. De ska innehålla något, en slags trovärdighet, en slags äkta känsla.
Vad det är vete fasen? Jag vet bara att det handlar mer om ett slags öppet psyke, därför är det så svårt att göra bra bilder på beställning för tidsfaktorn kommer in. Stressen. Bilder mår alltid bäst av att få vila uppåt ett år innan de väljs ut. Ja, till och med längre. Koudelka brukade sätta upp sina bilder på väggen och de som höll måttet efter några månader kunde vara värda att användas.
Sydafrika, åkte dit två gånger innan Mandela släpptes. ANC började röra sig. Sydafrika var på gång. Vi reste in på turistvisa. Pressvisa gick inte att få. Jag hade Canon Dial, en kamera som gav två rutor på ett negativ, ungefär som att filma.
Vi reste över landet. Ibland hade jag svarta livvakter som gömde mig, körde mig ur svåra lägen och tog hand om min film ifall snuten skulle plocka mig. Vi reste till vindistrikten, värsta mess jag sett, den här typen av förtryck som går ut på att jävlas med folk, trycka ner folk, se till så folk är på botten. Vi var där illegalt med en illegal fackföreningsman som tog oss in på campen. En äldre man ville bli fotograferad. Han satte på sig en hatt, hämtade en kavaj, såg allvarligt på mig. Det var en viktig stund. Jag tog hans allvar på allvar.
När jag skulle resa hem framkallade jag allt på plats, klippte till filmremsor som jag gömde i ett lönnfack i resväskan. Planet lyfte, planet vände och jag tänkte: Fan, de har plockat mina filmer. Vi kom upp igen efter en timme, i Frankfurt var min väska borta. En månads arbete åt helvete och jag minns kvinnan i disken för borttappade i prylar hur hon sa: Mr Berg, you look very tired.
Jag kom hem, fem dagar senare kom väskan med filmerna. Ett år senare kom några av de som hjälpt oss i Sydafrika till Sverige. Jag frågade om de polare jag fått i Sydafrika. Hälften hade blivit dödade och jag blev ledsen. En av kvinnorna sa då till mig: Mike, don´t be sad, we have been that enough.
Mandela släpptes, ANC kom ut i ljuset. När den sydafrikanske författarinnan och motståndskämpen Nadine Gordimer fick nobelpriset i litteratur släpptes en roman samtidigt. Omslaget var en bild jag tog i Sydafrika,
Det regnade i Baskien. Varenda förbannade dag regnade det. Jag sov i Volvons baksäte. Pengarna var på upphällningen. Hade fem, sex rullar film kvar. Jag fick aldrig göra av med mer än en, max två rullar om dagen, säg femtio exponeringar. Ni fattar varför jag tycker folk som kör digitalt och skryter med att de tagit 20000 knäpp sista veckan är idioter?
Konsten är att ta bilden. Konsten är att orka ta bilden. På krogarna sa folk till mig att baskerna älskar regn, då går Francos baskiska fångar fram till sina galler och låter regnet rinna nedför sina ansikten.
Det var en vacker bild, men jag frös och jag var blöt hela tiden. Jag försökte bli kompis med Eta, inte lätt, men jag fick en kontakt i en by, som ledde mig till en by uppe i bergen.
Jag åkte dit, på vinst och förlust, gick upp i den halvt nerrasade byn, satte mig på en sten och försökte få kontakt. Inte mycket till svar, om man säger så. Det blev kväll, jag sov i en ruin, blev bjuden på soppa av en tjej och hennes kille, blev långsamt accepterad. På morgonen, vid fem, väcktes jag av en annan kille som frågade om jag ville hjälpa till och transportera lamm till marknaden.
Vi tog ett lamm var, höll ihop benen, slängde upp dom på nacken och bar ner de bräkande djuren till en bil som väntade längre ner i dalen. Efter det gick vi tillbaka, åt frukost och då flög den vita duvan framför mig. Jag tyckte den hade ett budskap. Jag var kanske trött, men det regnade inte och jag hade nästan slut på film och det var dags för tre dygns nonstopkörning till Sverige.
Nicaragua. Managua. Följde med en sjuksköterska i byarna utanför stan. Det var en hemsk dag för mig. Vi hade festat dagen innan och värmen och bakfyllan höll på att knäcka mig totalt. Vi hamnade på en slags läkarstation dit locals kom med sina stora och små krämpor. Det var trevligt som fan, men varmt, sjukt varmt.
Den här ungen undersöktes rejält. Jag hade 21mmobjektivet på Leican så jag visste att jag skulle kunna få ett sug i bilden, i mitten, om jag använde det rätt. Sköterskorna lyfte upp ungen och klämde och jag tog en serie bilder.
Nicaragua var inte längre det romantiska landet, de som slog sig fria, utan det var väldigt knapert och kämpigt och än värre lär det vara idag. Jag flög ju till Zimbabwe något år innan och gjorde samma typ av jobb. Där var det hemskt. De som satt i väntrummen hade antingen blivit biten av en orm eller hade avmagringssjukan, som ingen visste vad det var, men som med tiden kom att kallas aids.
Dags att snacka pengar. Redan från början av min karriär handlade det om pengar. Att skaffa pengar så man kunde hålla på.
Jag jobbade på sjukhus, posten, skötte ljuset på porrklubb, lärarvik, allt sysslade jag med för att dra ihop dessa pengar så jag fick ihop till film, papper, bilen, soppan och resorna.
Det fungerade, framför allt för att Pantbanken fanns. Jag hade tre kameror, en Leica m2, m3 och en nikon F. Leican m3 med sin femtia var en värdelös kamera. Den gick in och ut på pantbanken. Jag tror det stadiga priset var en tusing. Det klarade jag mig två veckor på. Eller en tusing räckte för att ta sig ner till Spanien, soppan och första veckans boende.
Pantbanken gav en möjligheterna. Om jag skulle vara borta längre hyrde jag alltid ut lyan till någon som behövde bo till självkostnadspris. Inga överpriser här inte.
Så har det rullat hela livet. Efter 1975 har jag bara levt på att göra bild, snacka om bild och 1995 fick jag ju garanterad författarpenning. Jag har alltid hållit ner sk brödjobb. De ger bara pengar, sällan stimulans eller utvecklar en. Jag försökte hitta brödjobb som stämde med min egen uppfattning om saker och ting men det har alltid varit svårt. Det roligaste jobben var väl att plåta författare och skådisar.
Idag lever jag på att sälja printar, mitt stipendium och en och annan workshop. Det går, det går och konstigt nog finns pantbanken kvar om det skulle knipa rejält. Frågan är bara vad jag skulle kasta in? En digitalkamera är ju inte värd ett skit och Leicorna är borta sedan minst tio år. Tuff shit.
Ligger i badkaret och slappar. Skulle trimma Bianchin men det regnar för mycket så jag slappar. Läser ett inlägg av sköna Anna om kaféer och jag tänder direkt. Kaféer, det är grejen. På två röda sekunder minns jag min första och häftigaste kaféupplevelse i livet.
Hade tagit tåget till Barcelona. En lång jävla resa, år 1974, kom in på den gamla tågstationen i Barcas centrum, vandrade genom gatorna, gator fyllda med damer med lössläppta bröst, eldiga blickar och röster som viskade: Senor, tillbringa några timmar med mig. Ni kommer inte att ångra Er.
Hård info för en fjunig tjugofemåring, uppväxt med mygg och inlandsbanan. Jag skakade av upphetsning. Det var inte bara damerna som fick knäna att skallra. Det var inte nattkylan heller, för det var ganska kallt denna decembernatt. Det var ALLT. Upphetsningen, gatorna, vilka jävla gator, de bara skrek ut sin historia, husen, den svarta natten och himlen. Politiken, Franco, hetsen, kriget.
Rösterna viskade, Senor,Senor..och jag hastade vidare, ännu längre in på tvärgatorna mot Plaza real där jag skulle stanna, bo över vintern.
Det lyser från ett fik, en restaurang. Jag går in. Några män i baren. Det är sex, sju meter upp till tak, jordgolv, det röks inomhus, det är riktigt kallt.
Jag faller ner vid ett bord, kyparn kommer fram. En man med smal mustasch i femtiofemårsåldern.
Jag tar fram min hemgjorda spanska som jag tränat på hemma i sängen på kvällarna.
– Un bocadillo con keso e jamon.
– Något att dricka, säger gentlemannen med en mild blick.
– Vino, rosso, säger jag och han går in i köket.
Någon minut senare kommer han ut med en macka som är gjord av Gud och ett glas vin som Moder Theresa hällt upp. Mackan är i två delar, olivolja på båda sidor, krossade tomater, en ostskiva som är en decimeter lång och en cm tjock, längst upp skinkan.
På det en glas vin som smakar Andalucia, tjurfäktning och blod. Det är en blodig tid nu. Franco, fascisterna, tiderna förändras. Det är kallt, det ryker nästan om munnen då jag tar första tuggan, men aldrig och jag menar aldrig, har jag varit närmare himmelriket på ett kafé än i denna stund.
Det var en stund då jag kände mig så lycklig att jag ville gråta. Det var en stund då mitt mod triumferat, då längtan besegrat rädsla, då en macka, ett glas vin visade mig vägen i livet. Det var en stund då lyckan kändes som gråt, ja, det var gråt över lyckan att få sitta i denna natt, med denna himmel, med dessa tysta röster som viskade, Senor, Senor,,,
Jag flög till Manchester. Hade hört att det var ett rockigt ställe. Hittade inget centrum i stan, helt dött. Dagen efter flög jag till Isle of man och racet, motorcykelracet. Ett litet dragigt, femsitsigt plan och jag var på plats. Frågade taxikillen var man kunde bo? Han körde mig till toppen, på berget i stan. En slags fyr, där ett stort rum var fyllt av Bikers. Jag tog en säng i ett hörn, bakom ett skåp.
Det var långt att gå ner till racet och träningen. Surrade lite med Joey Dunlop, som vunnit loppet flera gånger. Snackade med en annan åkare, en engelsman som var en av världens snabbaste förare. Han drog iväg, tio minuter senare hade han kört av vägen och dog.
Jag ställde mig på en raka för att plåta fartbilder. Jag såg aldrig hojarna, hörde bara ljudet och sedan var det ett streck framför mig. På varenda ruta var det antingen en framskärm eller en bakskärm. Jag lärde mig dock att tajma in dom, tog tre sekunder efter jag hört första motorvrålet bakom backen, sedan var de förbi.
På natten före rejset var det party i min boning. Tjugo man slogs och jag låg under sängen, bakom skåpet och klarade mig fint. Dagen efter var det race och Joey Dunlop vann igen. Något år senare körde han ihjäl sig i Estonia då han körde omkull i regnet. Han följdes till sin begravning av femtio tusen personer. Släkten Dunlop är levande och döda legender inom racingen..
När jag kom lyckades jag sälja jobbet till en tidning där redigeraren var konstnär med seriösa konstnärliga ambitioner och la texten och bilderna ihop så allt såg ut som ett plockepinn för dagis.
Vid den tiden hade jag lärt mig ett och annat om redigerare, tog pengarna och drog till nästa äventyr.
Nordirland 1972. Belfast.
Gatorna i Belfast var klassiskt våta. Jag bodde i Lund då, i min 49 kronorslya. Jag hade börjat bli fotograf på riktigt, skrev mina dagböcker. Jag har alltid skrivit, mer än plåtat. Nu kanske jag har tio år kvar som fotograf. Då hade 45 år framför mig som fotograf. Det visste jag inte då och det spelar liksom ingen roll.
Jag visar mitt arbete här på bloggen. Då finns det i alla fall bekräftat, samlat, som ett underlag till något annat. Alltid då jag läst om andra fotografer har man saknat texten. Strömholm var hemlig. Anders P är hemlig, skrivs samma sak hela tiden. Ingen skriver om hans liv, hans djupaste tankar. Om Oddner, Hermansson, Lindström, finns inget vettigt skrivet.
Varför finns det inget vettigt skrivet? Jo, därför ingen som levt med dom har skrivit något. Ingen som rest med dom har skrivit. Jag skriver själv min egen sanning. Den kan vara skev och sned, men jag skriver.
En av mina första skidbilder. Jag har svårt för de moderna skidbilderna, de med hoppandet och presterandet. Skittrist om ni frågar mig. Jag föredrar de gamla skidbilderna och skidfilmerna.
Jag sitter i ett litet rum. Det är natt och jag tittar ut över berget. Det är svart, svart, men en ljuskägla rör sig uppåt. Pistmaskinen. Min redaktör, Per Göthlin, har gett mig ett jobb. Att skriva om känslan i skidåkning.
Först tänker jag på Göthlin, som slutat som redaktör då detta publiceras. Han var känd för sina sandaler. Han bar alltid sandaler, även på vintern.
Det är natt nu, men under dagen snöade det Lovikavantar och vinden stod still. Det var ett meditationens draperi. Jag och Henrik var ensamma på berget. Våra spår syntes ett tag, sedan var de borta.
När vi kom ner till liften stod Nils med värkande rygg. Diskbråcket gav sig till känna. Nils menade att en människas liv kunde värderas i hur lång tid det tog att berätta om det. Han brukade säga till mig att mitt liv i alla fall verkade hålla för tio minuters föredrag. De flesta klarade bara en halv minut enligt Nils beräkningar.
Snön luktar och snö har olika färger. Valet står mellan långa och korta skidor. De långa gör backarna till myggbett. De korta slamrar och slår så man tror man kör Volvo Amazon på grusväg. Omväxling är viktigt. Vissa dagar är det bara is. Då är det riktigt roligt.
På nätterna försöker jag tänka på vänner, arbete och kärlek. Det blir en middag då och då med vännerna, men morgnarna är viktigast. Att komma upp, möta den nya dagen, göra de första spåren i snön. Sätta sin signatur. Efter det kan man fika. Prata med varandra, eller bara sitta och glo, tänka.
Jag brukar bestämma dagen innan vad jag ska göra nästa dag. Jag har vissa mål som jag tyvärr inte uppnår. Det är svårt att inse att man aldrig kommer med landslaget. Vet inget landslag där åkarna är sextiofyra år. Skulle vara Kenyas slalomlag kanske? Man får ställa om sig, se njutningen i det hela och inbilla sig att man är bra. Det gör alla. Alla tror de är Kungar och Drottningar på Berget.
I tretton år har jag ägnat mig åt att åka skidor på heltid och försöka leva på det i text och bild. Det började med några svängar i Sundsvalls slalombacke och det slutar med att jag just nu tänker på Göthlins sandaler. Det är så det är att vara riktig skidåkare. Man slutar tänka, eller tänker på fel saker.
Det viktigaste är att man kommer upp på morgonen, kommer ut och sätter sin signatur i snön. Det spelar ingen roll om det är korta, långa eller feta skidor. Det viktigaste är att man är där, gör det och njuter av det.
Det hade varit en jobbig resa. Vi startade i Aten, liftade och åkte tåg upp till turkiska gränsen. Där träffade vi en slavhandlare som fixade arbetskraft till byggen i Saudarabien. Vi sov över hos honom, drack hans hembrända sprit, lyssnade på radion hur Ali spöade Foreman i Afrika. Det var en natt. Det blev en morgon med en ny buss där jag hade diarré, tvingades stoppa bussen tre gånger ute i öknen, gå och skita bakom en
låg kaktusbuske medan gamarna satt bredvid och kollade in den bleke, smale veklingen från norr.
Vi kom fram till Indien, till Srinagar, fick konstig sjukdom, som jag släpat med mig från Turkiet, gick till en veterinär och fick hästmedicin, låg på vår husbåt och dog, nästan. Överlevde dock, kanske med en hårsmån. Vi rymde från Indien, Benares, alla galna religiösa, trängseln, kom till Paradiset, Afghanistan.
Afghanistan var det enda landet på hela trippen där man fick vara ifred som människa. Där inte alla skulle hassla med en, sälja något, köpa något, tigga. Det märktes verkligen att afghanerna aldrig varit kuvade, aldrig varit koloniserade. Stolt folk, ärligt folk, vackert folk, fritt folk.
På morgnarna hade jag karateklass i en park med ungdomar. De ledde till att vi gick till en park på lördagen där herrarna brottades med varandra. Vi kom till Herat, den tystaste staden. Att resa dit var en serie hägringar. Herat var också en hägring i den svarta natten, de underbara sandstenshusen, vattenlederna och alla hästarna som afghanerna red så skickligt.
En dag då jag vandrade från karaten med en platspåse med Konsummärket i handen ropade någon: Hej svensken. Det var Lasse, från Lund. Han skulle hemåt Sverige och hade en bil vi kunde få köra hem. En folka. Vi kom överens om att köra hem den, Håkan, han och jag.
När vi närmade oss de Turkiska bergen kom snöstormen. Just på platten, innan bergen skulle börja, kom den här killen fram ur ingenting. Jag tog en bild, sedan började vi långsamt klättra uppåt bergen, genom passen, för att med tiden nå ner på andra sidan, mot Europa.
Tågresorna har varit många. I nattens skakningar vandrar tankarna. Mina första egna resor gick till Spanien. Långa tågresor över Paris. Detta Paris som jag aldrig förstod, men ville förstå. Mitt liv passade bättre i Bourdeux eller Barcelona. Tågen gick dit. Framför allt till Barcelona, till gränsstationen mellan Frankrike och Barcelona. Kliva av, gå på en lång perrong, kliva genom passkontrollen, komma ut i Spanien. Ett nytt tåg med andra dofter. Livligare, doftigare, långsammare.
I natten passerar byarna. Det blänker till mellan gardinerna när ljuset från järnvägsövergångarna passeras, detta klingande i två blixtsnabba sekunder, svagt, starkt, svagt, ljus mellan gardinen och sedan skarvarnas dunk igen.
Jag har ingenting emot att ligga i natten med öppna ögon i det svarta. Låta skarvarnas dunk väcka mina minnen. Det kommer en trött dag, men den får vara trött. Människan har rätt att odla sin trötthet.
Det är vackert att älska på tåg. Man kan bara låta sig följa med i kurvorna så löser sig det hela smärtfritt.
I Barcelona gick tåget rakt in i centrum. En kort promenad genom gamla stan så var man på Ramblan. Jag kom alltid på natten till Barcelona, klev ur vagnen, genade över gatorna och kom ut vid Plaza Real. Där fanns mitt krypin. Ett rum med fönster mot bakgården, rösternas ekokammare.
Det var inte långt till Ramblan, Café Zurich, de goda croissanterna med ost och skinka.
Det var den tiden. Nu är det en annan tid. Men på nätterna låter tågen på samma sätt och ljuset passerar mellan gardinerna på ett tryggt, igenkännligt vis.
Palma, Mallorca.
På vintern trivdes jag inte i Barca. För mycket avgaser, ibland rent ut sagt kallt. Jag bodde i ett kollektiv där enda värmekällan var en svag, ynklig gasolvärmare i vardagsrummet. Jag åkte till Mallorca istället. Frisk luft, alltid varmare.
Jag åkte båt mellan Barca och Palma. Tog en natt. Jag tog inte många bilder i Palma, men jag trivdes där, framför allt vid den stora kyrkan och uppe vid Cafe Bosch, på toppen av Palmas rambla.
En dag hyrde jag en bil, körde i bergen. En liten Seat, som jag efter några timmar upptäckte hade en massa kläder i baksätet. Det var inte mina kläder och jag körde ner till hotellet där jag bodde vid Plaza Goumilla. Några upphetsade spanjorer hoppade på mig och frågade vad jag höll på med? Jag visade dom min bilnyckel, vi ruskade alla på huvudet. Den gick till fel bil. En Seat av samma färg och modell stod några meter bakom. Jag testade nyckeln i den. Det fungerade, det var min bil.
Alla var glada. Jag stannade en vecka, eller två på Palma. Var ute på nätterna och röjde. En gång ville en gift kvinna bjuda på grogg. Jag följde med henne hem, men hennes man stod bakom dörren och kastade sten på mig. Inte kul. En annan gång såg jag en tävling i att dricka grogg. Efter elva snabba shots hade vi en vinnare, tyvärr svimmade han av fem minuter senare pga av alkoholförgiftning.
Portugalette, en förort till Bilbao. En hängbro över floden Nervion. Jag åt lunch på en krog med vita gardiner, där jag brukade sätta tandpetarna i de små virkade hålen. Båtarna, de stora skeppen, som skulle in och lasta längre in vid järnverket, passerade precis utanför mitt fönster.
Det var en vacker krog, torgmadammerna åt också ofta lunch här. De tog med sina egna grönsaker in och gjorde sin egen sallad till krogens lunch. Ingen tyckte illa om det. Que approveche, sa ja, smaklig måltid, till damerna och herrarna då jag anlände. Muchas Grachias, senor, var det naturliga svaret.
Det var en slags kärlek på den där krogen. Det kunde jag behöva. Jag hade rest iväg ensam, min far hade dött i lungcancer, min framtid stod öppen. Jag hade lämnat allt bakom mig. Det fanns bara Framtid och nu var det Portugalette, Baskiens godaste Creme Caramell och min grå Volvo PV med delad bakruta.
Jag gick till banken för att växla pengar. Jag fick komma tillbaka dagen efter. Ingen visste vad svenska pengar var för något. Jag hade eget bord på restaurangen. Det var så det var. Kom man stadigt hade man eget bord. När jag var väldigt sjuk, hög feber, fick jag sitta inne hos de varma kvinnorna i köket som matade mig med fisksoppa.
Jag gav bort en bild då jag lämnade Portugalette. När jag återvände till krogen 25 år senare var samma kypare kvar. Jag sa inget. Han sa inget. Då jag skulle betala kom han ut med bilden som jag gett honom tjugofem år tidigare. Den hade hängt i köket alla dessa år. Damerna som matat mig med fisksoppa kom också ut och kramade mig.
När jag gick sa jag som vanligt Que aproveche till herrarna och damerna. De svarade som vanligt. Muchas Grachias, senor.
Fiestan i Pamplona. Jag har varit där många gånger, sprungit en del gånger. Det sägs vara modigt. Det är inte så speciellt, bara man har huvudet med sig. Det hade jag inte första gången. När tjurarna kom upp på torget så insåg jag plötsligt hur stora de är och hur snabba de är. De är blixtsnabba och fruktansvärt stora, typ 600 kilo. Jag fick panik och drog iväg för att hitta ett hörn där jag kunde stå och plåta, men det är som att springa gatlopp i Gamla stan, inte så mycket att gömma sig på. I alla fall hittade jag ett hörn, gick ner på knä, stack fram huvudet och blev halvt knockad av en som körde sitt knä rakt i nyllet.
Tjurarna kom i full fart och där låg jag på rygg. Jag flög upp, sög tag i en optikerskylt och hängde i den då tjurarna passerade med två dm till goda. Sedan ramlade jag ner, Baskerna kom rusande, sprutade vin på mig och hurrade. Ett jävla galet liv, helt enkelt.
Nästa gång, nästa år, skulle jag veta bättre, men nu gick jag med de andra, rödvinsindränkta baskerna och sjöng, drack, rökte ciggar och damerna kysste oss överallt. Vi gick ner till Hemingways bar på Torget, tog en jävel, eller två, gick ut och dansade på gatorna. Jag träffade en ung kvinna från Madrid som jag kysste under en lampa, fick hennes adress. Några veckor senare körde jag förbi hennes damfrisering, hennes mamma tittade ogillande då jag försökte få ut den unga dottern på en kopp kaffe. Det gick inte, jag körde vidare, hela vägen ner till Ronda, Granada, Malaga innan jag la mig för ankar i en liten by utanför Malaga.
Usurbil, en baskisk by utan San Sebastian. Jag hade hängt ett tag i Gamla stan i San Seb. Jag hade ett rum som vette mot vattnet och åt ofta på ett ställe där man passerade tjocka, röda gardiner för att komma till matsalen. Jag trivdes aldrig riktigt i San Seb, men en dag träffade jag en kille som bjöd på sprit och ville jag skulle hänga med honom hem. Så blev det. Han hade två brudar med sig också och låg och knullade med de båda hela natten. Själv fick jag ligga på en hård matta i hallen på golvet.
Ett tag funderade jag på om jag skulle gå in i sovrummet och försöka vara med i gruppen, men jag blev konstigt nog kvar på golvet, på den tunna, iskalla mattan.
Dagen efter var damerna borta och jag hängde med honom till byn Usurbil och hans brorsa som spelade xhalaparta, ett slags slagverk. Jag fick bo med utsikt över torget, såg Pelotaspelarna, som spelade bollen med händerna. En tuff sport. En dag gick jag ut och tog några bilder. På väggen stod Euskadi, Baskien på baskiska. Bara det en politisk handling. På byns krogar spelades Dylan, men då man tryckte på Dylanknappen på jukeboxen kom en baskisk låt, en låt på det baskiska språket. Det var politik det med, eftersom baskiskan var förbjuden.
Sestao, utanför Bilbao. Husen klättrade på bergväggen ovanför Alto de Hornos, järnfabriken. Det var ganska jobbigt att gå där, mest för jag var rädd för Guardia Civil. De var fruktansvärda, griniga jävlar. Franco var fortfarande vid makten, i alla fall i två år till. Jag bodde hos en kvinna som hyrde ut ett rum till mig och jag fick rabatt för hon hängde tvätt i mitt rum på fredagarna.
Jag vet att jag var väldigt ensam under den här perioden och slet ganska rejält med min panikångest, men jag var också väldigt stark. Jag stod ut, gjorde saker som jag aldrig tror jag skulle våga idag. Reste ensam i månader, längtade, snackade ibland inte med folk på veckor, skrev mycket, tog en och annan bild. Min bildproduktion var ingenting mot idag, men kvaliteten var hög då det small till.
Jag sökte något, jag söker fortfarande. Jag framkallade min film på rummet, gick inget vidare. Hur mycket film jag har förstört på rum i olika världsdelar vill ni inte veta. Det konstiga är att jag skriver mer om mina bilder 2013 än jag gjorde 1973 då den här togs.
Jag sökte kvinnor på mina resor. Spanien var omöjligt. Du fick gifta dig om du skulle träffa någon, eller ha sex med någon. Barcelona var staden där friheten fanns. Det var därför jag kom till Barcelona med tiden. Där fanns de fria kvinnorna i Spanien. Jag var i Madrid också, men det var för kallt, stort och för jävligt på alla plan. Jag kom till Barcelona, där fanns anarkisterna, där fanns friheten, solen och den goda maten.
Baskien, på väg från Cordoba i Andalusien, över Madrid, till Baskien. Sov i en by, det var så kallt så jag fick värma sängen med varma vinflaskor. Bilden får mig att tänka på nuläget. Polarn Affe visade fina bilder i går från sin hemby i Värmland. Sorgliga bilder, i princip handlade det om att vänta på döden. Nästan alla bilder från svensk landsbygd handlar om att det fanns ett liv, nu väntar vi på döden.
Jag står inte riktigt ut med det. Kanske mest för att jag själv märker att jag allt mer kommer i ett läge där det handlar om att vänta på döden. Att jag egentligen borde göra tvärtom: Kasta loss fullständigt, köpa en husbil, ge mig av, sluta leta efter ett hem, sluta leta efter trygghet, bara se till att gå under i full fart, med flaggan i topp.
Jag gillar verkligen inte tanken på att inte ge järnet, att söka fel saker, att inte våga. En del säger att det krävs mod för att våga vila, erkänna sina svagheter osv,,,vilken bullshit. Det är bara rena livslögnen. I alla fall i mitt fall.
Fotografi är en liten sport. Gabrielson visar fina bilder av en kvinna på sin blogg. Det är kända bilder, men hur många är dom? Hur många bilder tar en fotograf som är något i sitt liv? 150 kanske om du är fruktansvärt skicklig. Hundrafemtio bilder på femtio år. Tre bilder om året? Vad ska en fotograf glädja sig åt? Dessa tre bilder per år och samtidigt jobba med noll status och noll uppmärksamhet. Man kan undra vad det är man ska glädja sig åt?
Den här bilden påminner mig verkligen om förr och nu. Förr kunde jag köra ner i min Volvo till södra Spanien, bo på lopphotell för tio kr natten, hela Europa låg öppet. Det fanns ett hopp om liv, sex, knulla, samtal överallt. Det var hårda tider, inget snack om saken, men jag trodde att bakom nästa berg, krön, gatstump, låg äventyret. Idag försöker jag cementera tillvaron med förhållande, sommarstuga, lya i stan, samtal i stan. Det mesta av det där är onödigt. Det enda som behövs är kärlek, sex, samtal och en bil. Och det viktigaste givetvis: Tid.
Nordirland, Belfast. 1972. Jag gjorde mitt första egna reportage. Först till Dublin och sedan upp till Belfast. Jag bodde på ett billigt hotelfirum, framkallade filmerna på natten i ett skåp, som en natt föll ner över mig då jag laddade dosan med dagens fem filmer.
Jag hade varit ute på krogen och druckit några öl. Kröp in i ett stort skåp som verkade vara ljustätt för att ladda filmerna i framkallningsdosan. Det var nog ljustätt, men det saknade ett ben så plötsligt föll det rakt ut i rummet. Det var tufft, ligga på golvet och skydda filmerna mot ljus och ha ett tungt jävla skåp över sig. En del blev ljusskadat, givetvis. Bland annat det här negget.
Gärdetfest.
För fotonördarna kan jag säga att jag började plåta med en Canon, sedan köpte jag en Nikon F, 1970 och sedan blev det en Leica M2 och efter det bytte jag upp mig på Nikon till Nikon fm, en Nikkormat, Nikon 801 osv och Leicorna gick samma väg, M2, M3, M4, M6, som blev min sista Leica. Jag testade också Contax G2, Olympus Om1, 2, osv… På nittiotalet gick vi över till små kameror, typ Olympus lilla pocket, Ricoh osv, o därefter blev det digitalt. Jag började med en Canon S80, Panasonic Lx3,Canon S90, Lx5, Panasonix Gf1 och nu Ricoh Gr.
En av de största anledningarna till de små kamerorna var att de hade bra gluggar, men att det inte gick att pressa Tri-xn längre då pressframkallarna försvann. Då måste man börja köra blixt och då var de små kamerorna överlägsna med sin inbyggda enkla blixt.
Min mamma hette Saga. Hon dog alldeles för ung. Femtio år, ganska hårda år. Hon fick mig då hon var 18 och jag kom ut en månad för tidigt. Två kilo. 1949. Det var ingen lek. Inte heller hade jag någon far. Min mamma nekade honom att träffa mig.
Under graviditeten blev min mor förskjuten av sin far. När jag föddes skedde något. Jag blev släktens älskling. När vi reste från Lycksele för att åka till Skeppsholmen grät alla och alla kom efter till Markan där flottans personal åt sin mat.
Jag blev den förste i släkten att ta studenten, 1969, min styvfar dog året efter, femtio år, men han var så lycklig över att jag lyckats med det han drömt om: utbildat mig.
Jag växte upp i en fantastisk släkt, massor med kärlek och starka kvinnor, men mamma var den som inte orkade. Idag hade hon överlevt, men på femtio och sextiotalet fanns det ingen nåd för kvinnor med svaga nerver. Elschock var alternativet.Min mamma blev sig aldrig lik och varför hon inte orkade?
Jag tror hon inte levde det liv hon ville leva. Det kan vara värt för unga kvinnor idag att tänka på. Vikten av att ta sig rätten att leva ett eget liv. Mamma var konstnärligt lagd men hur skulle hon kunna göra nåt sånt med två barn och ett hårt arbetsliv, dag och natt, för att spara ihop till den lilla skoaffär som hon och Bertil till slut fick ihop. Mamma blev femtio år.
Om någon frågar mig vad jag tycker om det så kan jag väl säga att det påverkat mig hela livet, från jag var tolv år. Kämpandet, glädjen, orättvisan, klasskampen, rätten till att få leva sitt eget liv. Jag har gått en lång väg i mitt liv, men jag är bara en i stafettlaget. Min släkt, min mamma, min styvpappa, alla som gjorde det tunga jobbet. Jag är otroligt stolt över mina föräldrar men jag kan känna en saknad och sorg över att de aldrig fick följa med i mitt liv och träffa mina barn.
Kommentarer
Skicka en kommentar