Vad är det som gäller?

 

Kvällen slutade på ett speciellt sätt. Kanske ett omen?

På sängen, en stor spindel, som en hand ungefär, med de långa benen. Jag försöker fånga den, men den slinker under sängen. Jag drar ut sängen, river upp allting, madrasser, rubbet. Den är borta.

Klockan är ett på natten och jag är trött och det är 30 grader i rummet. Jag svettas.

Okej, tänker jag, Kan inte hålla på med en jävla spindel. Den är mina polare. Det hade varit skillnad om det var en två decimeters tusenfoting eller en svart skorpion.

Jag bäddar och lägger mig.

På morgonen städar jag hela rummet. Okej, nu har jag en ödla och en spindel i huset. Det betyder tur, myggen får sig en omgång.

Jag är trött, fotbollen här startar först klockan 22 och slutar  halv ett och då har mitt sömntåg gått, sover halvrisigt.

När jag vaknar vill dottern och pojkvän åka till Kastraki, stranden. De tar min bil, jag tar scootern eftersom jag hatar att vara beroende av andra. Jag vet hur det blir. De ligger där och dåsar och jag vill vara max en timme på en strand. När man bor som i Grekland så går badandet bort väldigt fort. Det är bara ngt man gör efter dagens arbete, en snabbis vid  sex, sju tiden. Innan dess, inte en chans.

Nå, de tar bilen. Jag tar scootern, den startar inte. Jag kickar igång den, kickar så förbannat att jag knäcker sulan på sandalen.

Jaha, nu börjar det, tänker jag. Djävulstygen.

Jag kommer inte iväg till stranden för jag får inte igång scootern och det blåser ändå storm så dottern kommer hem ganska snabbt.

Jag funderar på fotografi, tex. Vad är det som gäller? En sak kan jag säga ganska klart. Då det kommer till den svartvita, gestaltande, dokumentära stilen, så gäller att förstöra kopiorna, göra allt fult, skrapigt, så långt ifrån perfektionismen man kan komma. Man kunde se det hos Man Ray, men då betydde det att tekniken och materialet var hopplöst, idag är det ett grepp. En som Jan Bernhardtz tex, skitfina bilder från Berlin drar hårt i strukturen och det skapar en annan sorts bild, far away från det vi kallade ett klassiskt svartvitt arbete. Jag kan se hur det bitvis kommer från japanerna,, typ Moriyama, som hade väldigt spräckta kopior och nu dräller det av sådan fotografi på Insta, dräller, så mycket svartvitt som är skrapigt och fult och det intressanta är ju inte att det är det, utan VARFÖR? Är det för att man orkar inte med det förljugna perfekta, för det är ju den andra sidan av tex Insta.

Mycket intressant. Kommer det att funka? Nja, det bästa, men i längden för mycket manér. Och manér håller aldrig, det måsta gå på känsla, inte upprepning.

Ja, Löven kom tillbaka, jaha, säger jag, Jaha, det är väl bra, men lika upphetsande som en Puckstång på Sleven. En glass på pinne som är smaklös och svåräten då den ramlar av pinnen hela tiden. 

Grekland då? Ska jag säga något? Det går käpprätt åt helvete, men det enda man kan säga att detta land med sin utvecklade homofobi, politikerförakt, självgodhet, fortsätter på samma sätt som det alltid gjort. Inget nytt under solen, men kanske lite värre än vanligt, men åt helvete går det.

Nu är fisksoppan klar. Alltid något, nu på det, ett glas rött.