Havremjölk och 34 grader

Jag vaknar och tänker: Havremjölk. Min fru vill ha havremjölk. Kör ner till stan, klockan är 0830, 34 grader, en skön resa ner till stan, Chora, tar 25 minuter med min raketbil. Varje gång jag kör den tänker jag på miljön, men jag tänker också på alternativen så här på landsbygden. Det finns inga. Vi kör inte mer än 200 mil på ett år, inte mycket.

Havremjölk, köper fem paket, olika sorter. Provar att göra en Cappuchino med havrevattnet. Blir lite blaskigt, måste fetta på lite mer nästa gång

Kvällen innan, Kafeneion, ett av våra två stamställen, satt jag med min son och hans vänner. Ett skönt gäng, de var trötta, åt långsamt, rätt efter rätt beställdes in. Man pratade om morgondagen, hur de minsann  skulle stiga upp tidigt, för en utflykt. Jag fick vibbar av Ed van der Elskens , Love o the left bank, plåtade lite med mobilen som alltid sitter inkörd under byxkanten. Min son sa att han trivdes fantastiskt på Naxos och i vårt hus. Det betyder mycket.

När jag körde hem från stan, fastnade jag i en bilkö, bakom mig kom en kille upp på scooter, i ena handen en frappe, med sugrör. På andra sidan gatan, också bilkö, nedvevade rutor, en vacker kvinna kastar en slängkyss, sedan släpper kön och vi glider vidare. Microbilder av livet.

Klockan är nästan elva och min son och hans kompisar har fortfarande inte vaknat. Jag slänger in en tvätt i maskinen, kollar tempen, 38 grader, det bli en lång dag, men en lång dag med många bilder av microliv.