En av mina äldsta drömmar

 Varje dag vid den här tiden lägger jag mig på sängen, klockan är lite över 14, siestan börjar. På morgonen har jag åkt ner till havet, badat naken en timme, kanske en halvtimme till, sedan kör jag hem, klockan är tolv, städar lite på gården, laddar upp, käkar lunch. Hela tiden är en slags uppladdning.

Sedan lägger jag mig på sängen, luckorna är fördragna, värmeslaget utanför stängs ute och jag rullar bland mina bilder på datorn. Jag slänger ju 99 procent av allt jag knäpper, men det som blir kvar blädrrar jag i, lägger ut en fyra eller fem på skrivbordet, kastar bort alla utom en.

Den skriver jag om, eller den inbillar jag mig att jag ska skriva om.

Sedan börjar jag, det tar två minuter, sedan är det klart, en blogg.

Sundsvall, Fabriken, Brorsan, ett liv som gått vidare. Jag har en gammal dröm, min äldsta dröm. Bergsgatan, jag är uppväxt på Bergsgatan 32 och 49. Mellan dom adresserna skrevs en roman som aldrig getts ut för den kom aldrig  på papper, men den skrevs i mig. 

Min mardröm.

På gården, den sluttande gräsmattan, ner mot E-75, där ligger det en stor sten. Under den har jag begravt en liten flickvän som jag tog livet av. Det var inte med meningen, men jag tog livet av henne och grävde ner henne där. Jag var inte ens 12 år då, men jag gjorde det. 

Jag hamnar i förhör, flera förhör och jag lirkar mig ur alla. Ingen har hittat henne och när jag blir äldre ser jag att det har växt buskar bredvid stenen, kanske lever dom på hennes kvarlevor. När jag blir femton åker jag in på nya förhör. Jag håller på ett erkänna mitt mord, vill inte, har ju alltid varit en envis typ. 

Det klarar sig, men jag vill gräva upp henne. Åtskilliga gånger så återkommer jag i drömmen att jag är på väg dit med en spade, men det blir aldrig rätt läge.

I verkliga livet så vet jag ju snart inte om mina drömmar har skett eller är påhittade. En dag kör jag förbi gräsmattan. Huset ser likadant ut, gräsmattan likadan som förr, men det står ingen sten där och inga buskar heller.

Efter det börjar jag sluta drömma. Nu drömmer jag den aldrig. Vad var det jag var rädd för att erkänna eller att det skulle upptäckas och vem var den unga flickan jag dödade?

När jag står och ser över bukten, denna bukt där jag seglat olika segelbåtar, haft kanoter, är dimman tät. Jag kan se min styvpappa ro ute på fjärden, på väg mot Finland. Han har vår eka som vi tjärade ganska ofta, som luktade så gott och som jag satt och rodde i timmar längs stenstränderna. Dessa stränder där jag flottade timmer, lärde mig simma och ständigt hade strider med fiskmåsarna.

Det är isigt på marken, det är dimma över bukten. Jag är på väg till brorsan. Jag känner mig hemlös på den här stigen. Jag hör inte alls hemma här och vill inte det heller. En man hälsar på mig, han säljer smycken i stan, någon dag senare dör han i hjärtattack men då har jag redan lämnat den isiga stigen och går  på asfaltsgator i den stora staden.