När det långsamma äts upp

Tystnaden äter upp mig... Det hade jag kunnat skriva för tjugo år sedan. Så är det inte längre.

Förr var tystnaden ett hot, en spegel där ångesten skulle kunna börja blinka långsamt för att växa ut till en monster.

Så är det inte längre. Hela mitt liv har haft den resan. Det började i ensamhet, var alltid social men kände en slags blyghet och otillräcklighet. Kanske handlade det om dålig självkänsla? Jag är inte mycket för det psykologiska, men jag ser ju hur jag gör, hur jag lever.

En av de första grejerna jag gjorde i livet, var att kapa bort möten. Jag lärde mig av de franska poeterna och författarna. Vill man träffa mig får man gå till mitt fik, jag finns där varje dag, inga tider behövs. Passar det inte? Nej, so what. Då är det något som inte passar mig heller.

Ett ställe där jag finns och möts. Resten kapar jag bort. Vad folk tycker om det skiter jag fullständigt i.

Jag är mycket social, när jag är social, men med åren, de senaste tjugo åren, har jag märkt att jag intresserar mig allt mindre för människor. I alla fall dom som snackar om sina jobb. Jag vill höra historier, berättelser, idéer,,,inte om att någon jävla chef var ett ashole,,,jag har aldrig haft ett fast jobb, mest för att slippa jobba med fel människor, lyssna på chefsgnäll och för att jag inte gillar tanken på att vara anställd.

Nå, vad återstår då? Det dagliga chitchattet med de roliga typerna på fiket, men resten av tiden är vikt till den eviga ensamheten.

Den är vacker, väldigt vacker och drömmarna är det ultimata skönheten.

Jag får ständigt frågan: Vad gör du på dagarna?

Vad ska jag svara? Jag håller på. Jag blir allt mer av den övertygelsen att ju mindre du anstränger dig, desto mer får du gjort, om du fokuserar ordentligt.

Det är det jag tänker på. Dom säger att det är fel att sova mycket, att man ska vara aktiv. Om man är jätteaktiv i drömmarna, är man inte aktiv då? 

Jag känner folk som springer omkring på dagarna, är superaktiva, men vad gör dom? Det är det jag undrar? Vad gör dom? Vad blir det av det hela? Är det vad som kallas livspusslet?

Är meningen med livet att det ska bli någonting? Eller är det något annat? 

Nu, när jag gör ingenting, så gör jag nog en massa saker, men jag vet inte vad. Det enda som  jag kan säga med bestämdhet är att ju mindre jag anstränger mig, desto mer bra grejer får jag ur mig.

Precis som med frågan vad jag gör, så kan jag faktiskt inte svara på varför det blir som det blir.

Visst är det märkligt?