När blommorna slår ut...

Den vackra bouganvillan slår ut med tre blommor då jag kommer hem på kvällen. Kanske känner den att min fru är på ingång? 

Det är sommar och man blir lite hetsad av alla som vill en något. Hela tiden ska det dras ut på middagar. Vad är det med folk på semester? De har stora fina hus men varje kväll ska tillbringas på en krog där inget av värde blir sagt, man äter, man slösnackar, några dricker för mycket men då jag kommer hem och tänker efter, så sades inte ett vettigt skit på hela kvällen.

Det är givetvis ändå trevligt, precis som det är trevligt att åka till en strand men bara då och då. Jag är trött på det där meningslösa som är en tid då inget blir sagt. Numera vill jag bara prata om det som betyder något och jag har vänner där man pratar om det som betyder något.

Min vän, grannen, med cancern, ringer. Jag går över och kollar på hans hus, de har snott en tre hundra kilo tung marmorplatta. Hur fan går det till? Jag gömmer i alla fall undan några fina fat som han har stående på sin mur. Vem som helst kan plocka dom då de passerar. Jag har slängt ut några turister som gått in på hans tomt och snokat. 

Jag tänker mycket på tiden. Läste en intressant artikel om arbetstiden, att vi inte alls behöver jobba så mycket som det görs. Det har visat sig att folk som jobbar fyra dagar uträttar lika mycket som de med fem arbetsdagar. Ja, Herre Gud, hur lång tid ska det ta för att det ska slå igenom?  Jag tror ändå inte de yngre kommer att köpa vår idiotiska arbetsgalenskap. Om man läser om miljöförstöringen, artikel i DN som var helt fruktansvärd att läsa idag, så inser man ju också att det går inte att  jobba så mycket. Folk måste göra något annat än spara pengar till konsumtion.

Det enda man kan säga med säkerhet att vi förändrar oss ytterst långsamt, egentligen inte alls, men det vegetariska köket kommer ju att ta över helt snart. Det är nog den enda grejen jag kan säga med säkerhet.

Tiden, vet inte hur länge jag har kalkylerat med att DÅ jag inte längre ORKAR fotografera ska jag skriva böcker, men det är ju givetvis en idiotisk tanke, för vem ska orka skriva böcker om man inte orkar fotografera. Intressant tanke. Eller helkorkad?

En annan tanke jag allt mer får är Varför? En av de vanligaste utropen jag får är: Du måste göra bok. Du måste göra utställning? Visst, men varför det? Är det för mig själv eller är det för några andra? Det jag konstaterar med ganska tydlig känsla är att om jag gör något så gör jag det för mig själv. Det är ingen mening med att göra en utställning för att tillfredsställa några andra. Hade man frågat mig för tio år sedan hade det känts viktigt att tillfredsställa andra, men inte nu. Om någon vill göra bok eller utställning så finns det ett material, men mitt eget behov är lindrigt då det kommer till detta.

Också en ny insikt. Så mycket insikter man får? Kanske är det den åldrande processen i levandet och skapandet som  går ihop? 

Skulle kunna skriva många rader om detta, men vi stannar här.