Ramar utan innehåll....

 Ramar? 

Jag kör ner tidigt till stan. Värmen är mördande. Juli och augusti är två månader där man ständigt befinner sig i ett läge som är nästan medvetslöst. Det är för hett, man måste balansera det på något vis, men just på sommaren kommer alla för att besöka mig och då tvingas man lika förbannat slita i denna värme. Nätterna är fantastiska, tills man ska sova. Då blir det fuktigt, varmt och ACn får arbeta. 

För varje år allt mer.. Ju äldre du blir, desto svårare blir värmen. Jag klagar inte, jag redogör bara för verkligheten. Det är morgonen som gäller och jag glider ner till stan i min Cheva, en liten kärra som inte har mer pulver i motorn än en moped.

Ramarna från Ikea, finns hos speditionsfirman. Det fina med en ö, är att man blir snabbt igenkänd och damen skickar sin lille son att arbeta och gräva fram de tre ramar jag köpt.

Plastglas, de är skitlätta. Samma ram i Sverige har glas, tyckte väl dom var billiga. Dessutom är alla tre i uselt skick. Jag borde reklamera dom men vem fan orkar reklamera något som kostar under fem hundra kronor? Inte jag i alla fall.

Ramar? Vem behöver ramar. En gång i tiden var ramar viktiga då vi ställde ut. Nu är det ngt annat. När den underbara, Maestron Anders Petersen ställer ut på Stadsmuseum så kör han allt ramlöst. Jag älskar Anders P, bara betänk hans produktion, hans enorma insats i fotografins värld. 

Det är helt ofattbart, helt förbannat ofattbart. Numera så kör han ju sina flesta utställningar som stora collage och hur jag än vrider och vänder på det så gillar jag det inte riktigt, men plockar man loss bilder ur dessa collage, så ser man ju hur fantastiska dom är. Jag skulle rekommendera alla att titta på Anders bilder i försiktighet, en efter en, i tystnad och låta dom verka. Varje bild är ett universum, men bara en och en. En mästare. 

Nå, ramar. Jag har skippat ramar, av många skäl, eller egentligen bara ett skäl: Har inte råd. Nu har jag fått en massa ramar av underbara bröderna Strömholm, Joakim och Jakob, vilka pärlor. Så fint de hanterat sin fars arbete, beundransvärt och de har låtit mig ärva en hel del av Christer Strömholms ramar. Kan Ni tänka Er? Att kolla in Micke Bergs bilder i Christer Strömholms gamla ramar?

Man kan ju nästan gråta för mindre. Hur en brygga byggs mellan generationer. Hur kärlek förs vidare. Jag hjälpte Christer med sina ord, han använde ett eller två från mig. Inga märkvärdigheter, det var bara och är fortfarande gesten. Eller när jag fyllde 65 och Joakim kom med en Strömholmsprint från Barcelona, en bild som var tagen på samma gata som jag bodde på vintern 1975. Det år Franco dog och det år jag lärde mig en del om livet.

Det finns alltid en brygga, en bro, men nu handlade det om ramar. Om de behövs eller ej?

 Jag vet inte. Jag är en enkel man, vet inte så mycket, men jag kan ju berätta historier och det får hålla sig inom en slags ram. De måste ha ett avslut. Det måste bilder ha också.

Dagen stiger upp ur det svala och går in i det heta, det sensuellt sexiga. Allt växer i värme, lusten, kåthet, döden, allt. Det är en känsla att odla. Hur vet jag inte, men siestan kan vara en start. Jag tar siesta, tar ett glas med glass, gör en espresso hemma. 

Ramarna står på golvet. De ger dignitet. Det är kanske den viktigaste grejer. Dignitet. Eller är det ett borgerligt påfund.