När man blir med födelsedag...

 Jag fyller 72, en ansenlig ålder, men räknas ändå som en ung ålder. Perspektivet är allt. Min son och jag en natt häromdagen. Vänner, middag, svart natt. Min son 29, jag 72. Han har rest mycket. Bor på Söder i Sthlm , fick min tvåa då jag flyttade. Tur som en galning. I hans ålder ockuperade jag/vi Kvarteret Mullvaden, jag bodde innan i en lya som kostade 300 kr i månaden. Det räckte med att jobba en natt i veckan, resten av tiden ägnades åt konsten, barerna, kvinnorna. Jag kör min sons kompisar i min skrothög till bil, hör deras berättelser om sina liv, inser vilket liv min generation levt, och aldrig att vi någonsin tänkte tanken att vi skulle berika oss på någon annan, att vi skulle tjäna pengar, skaffa bostadsrätt, utnyttja systemet. Den tanken fanns aldrig, den existerade inte ens.

Den tanken kom en dag, minns den så tydligt, det var då borgarna vann valet, kan det ha varit 80, eller i början av 90.talet, då jag satt på Skånegatan och tänkte att: Va fan, var tionde röstar på Moderaterna i mina kvarter. Hur är det möjligt? Gör någon av mina kompisar det? Jag minns fortfarande den dagen då jag läst statistiken efter valet och insåg att mina kvarter innehöll tio procent moderater. Det var då fallet började. Det var då vi skapade våra barn, det var då vi undergrävde deras framtid.

72 är en ung ålder, men kroppen och hjärnan följs inte åt längre. Det är bara så det är. Min son är 29, då var jag på krogen 6 dagar i veckan, vi hade eviga stamställen. Man behövde inte tänka, det var bara att gå ut, polarna fanns överallt. Man satt sig på en krog, en promenad från Götgatan till Nytorget tog en timme, minst, eftersom man träffade så många polare. Idag får man vara glad om man ser någon som påminner mig om de ljuva tiderna. Jag är en överlevare, de finns några andra i mina kvarter men de kämpar nästan alla med döden, kampen för livet, överlevandet. 

Jag är 72, min son 29.  Överallt var det musik, överallt, name it. Det var en underbar tid. Idag är inte tiden lika underbar, det är bara att konstatera. Jag skulle ljuga om jag sade det, men min son har chansen att vända skutan, vända livet till den ljuva tiden igen. Vi får hoppas på det.

Leonard C sjunger för mig på morgonen. Min fru är på ingång. Då får man börja städa en vecka innan och ändå få underkänt då hon kommer. Det är viktigt att kyssa henne snabbt så hon får annat att tänka på, sedan går det en kväll, en natt med skimrande stjärnor, sedan börjar det på morgonen med frågor om handdukar, var är glasen, hur mår katterna och andra sk väsentliga spörsmål, men då ligger jag bara med en kaffe och är onåbar.

Livet rullar på. Livet är vad det är, men en födelsedag är som en pärla på bandet. Det är inte pärlorna som är problemet, det är bandet, det gäller att få det att hålla så länge som möjligt. När det brister rinner pärlorna ut i sanden, där de hör hemma, där de kom ifrån en dag.

Nog om det. Salve