Mål och mening,,,

 En vinter i Vita bergen.

En gång i tiden hade jag en tro. Jag trodde jag skulle lyckas med något och jag trodde på fotografiet som uttrycksform. 

Jag kanske lyckades med något, men jag tror inte längre och jag tror inte på fotografiet. Inte i den form som den är idag, eller som jag inbillar mig att den ska vara.

Det slog mig då jag skulle ha en workshop, att vi som gör workshops ofta gör workshops utifrån hur vi tror att fotografi ska fungera. 

Jag tror inte på det längre. Jag har hållit på i femtiofem år snart som fotograf och då jag ser hur fotografi används idag så ser jag mig själv som otroligt gammalmodig. Om det är rätt att vara gammalmodig eller ej, är frågan. En annan fråga är om hur mycket man kan förändra det fotografiska mediet?

Min dotter åker på en lite utflykt, fotograferar allt hon ser, sätter ihop en tjugofem sekunders lång grej på Insta. Den är skitbra, snygg, elegant, men en halvtimme senare finns den inte. Alla unga människor jag träffar plåtar allt, hela tiden, lägger upp och det försvinner. De är fyllda av bilden och minnets kraft  och de behöver ingen annan fotografi. Dessa små mikroberättelser som vi aldrig ser, är vad vi ser hela tiden. De rullar under oss, över oss, bredvid oss och aldrig stoppas tiden och aldrig ställs frågan: Vad var meningen och varför gjordes den lilla snutten på Insta?

När jag började fotografera, så handlade det om att börja, men sedan kom snabbt det andra, det viktigaste att jag ville berätta för att bidra, omforma, påverka, glädja. Det var en omedveten handling som blev medveten och den handlingen och det medvetandet har jag haft med mig hela livet. Givetvis kom det in andra aspekter, som att jag skulle tjäna pengar, att det är cool att få ett stort stipendium, men kärnan har alltid varit att på något vis beröra och påverka.

Idag, då jag tar mina Grekbilder, handlar det om att inspirera andra till att släppa sargen lite, gå ner i tid och att inte vara rädd för att söka ett nytt sätt att leva. Många år innan har det helt enkelt handlat om att stödja rörelser eller vara kritisk mot en samhällsförändring, men det har alltid varit medvetna handlingar och det har alltid handlat om att beröra, påverka, skapa energi till förnyelse

Och det är där det kommer in, att jag inte tror på fotografiet på det gamla sättet. Är det tex någon idé att ställa ut på det gamla sättet. Bilder på en vägg. Kanske det borde finnas ett annat sätt? Hur ska man kunna konkurrera med den omedvetna, man ack så älskade Instafotografin? Går det överhuvudtaget? Går det att vara medveten fotograf?  Jag kan ta en fotograf som vi alla vet hur bra han är: Strömholm. Han visar sina bilder på Insta? Fungerar det? Nej, inte full ut som förr. Varför inte? Vet ej, men det är något med att det är inte vackert nog. Insta och Fejan är ju den totala lögnen. Hur många sanningar ser Ni där och hur många ihopkokade fantasier/drömmer ser Ni? Jag ser hur folk arrar sina bilder till en livslögn, helst en dyr sådan. Det är det fotografiet konkurrerar med. Är det inte så att fotografi allt mer marginaliseras, medan den drömska, Hollywoodska  Instafotografin helt tar över?  När det blir sådana pass stora motsättningar så brukar alternativet ha en lucka att jobba i. Har fotografin det? Var finns luckan för den intressanta fotografin? Jo, på Insta, där dyker den upp och där är den chanslös. 

Vad är det som alltid kommer att fungera? Jo, fotografi som prylar, tekniska avdelningen. Jag tror inte så många kvinnor är intresserade av den tekniska avdelningen, de kör sina trädgårdar, blommor och barn, de står för den största delen av Instafotografen, den känslomässiga aspekten. Det är den fotografin som borde göras medveten och användas, men vem tror på det? Är det medvetandet som saknas? 

En av de stora grejerna förr för alternativa fotografer var att resa, skildra nya ställen. Det görs hela tiden, men av Instafotograferna. Från det de stiger på flygbussen tills de kommer tillbaka till lyan där de bor. En evig räcka av bilder, men medvetandet, var är medvetandet, berättelsen, sammanhanget? 

Det är det jag menar och det är därför jag inte tror på fotografi riktigt längre. Det är därför jag känner mig ytterst gammalmodig.