Om konsten att få ett brev
Det är vackert, det doftar från resan över kontinenterna, det har ett omslag som är ett konstverk. Det är från Henry, en sann konstnär.
Jag öppnar det, en bok, fin bok, omslaget har en C/O adress, det kastar mig tillbaka till tiden då jag hämtade poste restante på olika postkontor i Spanien, mest i Barcelona men också Bilbao. Hur man fick lådan med posterestante brev, fick gräva själv, var tredje gång låg det ett brev där. Hur man tog det, bar det som en skatt till ett fik, satte sig ner, högtidligt öppnade det, läste, som en gåva från kärleken, livet, himlen och sedan sparade brevet i en liten ask jag hade för brev. Då och då gick man dit, luktade på breven, läste avsändarens adress, kände sig nästan kysst om det kom från någon man älskade den stunden.
Vi har missat mycket med digitaliseringen.
Jag går igenom mina bilder sedan 2006, sedan jag skaffade digitalkamera och jag tycker allt är skit. Bilderna, är inget fel på dom, håller mer eller mindre samma klass som förr, det tekniska är också okej, men det blir aldrig samma djup i svärtan, men det kan vi glömma. Det som saknas är förhållningssättet, meningen med bilderna, vad dom ska fungera som. Först plåtade jag Söder, sthlms medelklass, började med det 2006 ca, vilken meningslöshet. Varför det? Visst, det går att ta en massa vackra bilder, men jag kräver av bilder att de skall vara vackra och meningsfulla. De ska leda åt något håll. Att plåta Sthms medelklass på Söder leder ingenstans. Det bara är vad det är. Folk som har pengar, andra som bott där och överlevt, men egentligen finns det ingen rörelse, bara kamratskap och stagnation. Nästa misslyckade projekt ar Södermanland, fick aldrig ihop det eftersom jag tycker landsbygd är så fruktansvärt tråkigt, men fick i alla fall ihop några av mina bästa naturbilder, som uttrycker något mer än natur.
Jag fortsatte med mitt Greklandsprojekt, som hela tiden har handlat om ett sökande, som jag försökte styra upp till ett projekt om att skaffa sig mod till att skapa sig ett nytt liv, på en annan plats. Det inser jag att det är mer ett skrivande projekt så det faller nog. Nu är det katten, kattbilder, kattbok. Hur kan jag beskriva ett liv över kattbok, samhället, tankarna, ensamhet, kärlek, tid....? Svårt, kanske?
Personligen tycker jag inte något av detta håller för att ställa ut. Och det som saknas är förhållningssättet, måste gå att koppla bilderna till det personliga och samhället. Det jag ser mest på utställningar idag är kopplingen till sig själv, väldigt lite utåt och inåt samhället och är det en samhällsskildring så saknas i 99 procent av utställningarna poesin i bildmaterialet. Är det svårt? Så innihelvete. Intressant också.
