Bara fötter

I fem månader har jag gått med nakna fötter. Precis som med citronen i vattnet kan jag säga att det gör något med kroppen. I natt tänkte jag på Jim Marshall, den bäste rockfotografen någonsin. Troligtvis orginalet. Jag minns bilderna på honom, stentuff. Han var visst en ganska cool typ, bilder där han är på Woodstook, tre Leicor på magen och en Leica med det värdelösa telet på axeln. Jag gick bananas på den bilden, men sedan hans bilder. Rakt på liksom inget jävla arrande, sånt gillar jag.

Om jag nu ska snacka om rockfotografer så får man väl dra in Corbijns tidiga bilder, före sex ggr sex perioden, då segade han till, skitbra bilder i småbild. Vår egen Mr Bergmark är ju också en skön typ, högkvalitativ. När det gäller foto och konst överhuvudtaget så finns det liksom ingen demokratisk ordning. Var bra eller  dra, det är vad som gäller. Det är inte frågan om någon Kursverksamheten osv, ska dina bilder, fungera, ska dina texter fungera, så är det bara: VAR BRA ELLER DRA.

Uttrycket kommer från en av Neil Youngs vänner. Jag tycker om det.

Dagarna på Naxos gör saker och ting tydliga. Jag är numera en väldigt ensam människa. Jag har alltid varit det. Även i stora sammanhang har jag känt mig ensam. Den enda som kan släcka den branden, den ensamma branden, är en kropp emot min. Värmen från en annan kropp. Jag har en liten katt som värmer mig på nätterna, tro inte att jag lider, men en människa måste göra upp med sig själv om vad hon behöver och jag behöver en varm kropp hos mig på nätterna. Jag behöver samtal, men annars inte så mycket. Jag lever som bekant i Mickebergland, ett land där jag både är kung och drottning, revisor och personlig tränare. Det är alldeles utmärkt, men den där kroppen, den där värmande kroppen och de där samtalen i natten kan  bara min fru stå för. Som tur var kommer hon med ett posterestantebrev i nästa vecka. Bara den grejen, då är kungariket fulländat.