Lördag
Lördag
Jag vet inte vad det är för fel på mig,men jag verkar älska att slita. Kommer det från min ungdom då jag tränade så mycket, kunde komma hem från fest vid tre på natten, stiga upp vid 0700 och sticka ut och köra en och en halv mil på skidor, verkligen slita.
Kanske tycker jag om att plåga mig? Kanske är det så att min kropp behöver slita? Jag cyklar på Naxos, backarna är fan omänskliga, det går att komma i form, men det blir aldrig lätt, aldrig,alltid ett slags slit. Jag har inte träffat på en enda backe i Sverige som kan matcha dom här, det är som att cykla i Alperna eller på Mallorca, fast på Mallis finns det ju plattmark, här existerar knappt det.
Ibland försöker jag göra som andra, typ promenera eller cykla långsamt, men jag mår verkligen inte bar av det. Jag mår bra av att slita.
Jävligt konstigt, om man säger så.
Läste Martina Haags bok, hennes bok om hur hennes äktenskap föll isär. Fantastisk bok, mästerlig skildring av ångest och mitt i allt, en slags galghumor. Den boken och Lundells skiva, Den vassa eggen, måste väl vara de bästa skildringarna av skillsmässa som skrivit och gjorts i Sverige någonsin. När hon får panikångest i boken så får man det nästan själv då man läser. Alla som haft panikångest vet ju hur det är,men man lär ju sig också med tiden att hantera ångesten och hon beskriver det så bra. Sorgeåret, ångeståret.
Jag blev i alla fall impad, annars är det svårt med böcker. Jag köper och läser fem sidor, 9 böcker av tio går direkt i soporna. Senast den här, Ett litet liv, fått skitbra recensioner, och är hur trist som helst. Nej, jag vill verkligen läsa och blir hela tiden besviken. Bra litteratur, som Haags bok, är ju fenomenalt.
Var tar det vägen? Ungdomarna läser inte böcker, de läser inte heller tidningarna. Jag är nog lite bekymrad. När vi diskuterar fotografi är det aldrig några yngre människor som deltar, aldrig. Varför är det så?
Är det så att fotografi har blivit Instagram, där alla och sin lunch är sig sjävla närmast?
Jag vet inte.
Jag funderar mycket på det här med böcker. är det någon idé längre att göra böcker? För vem, de läses ju i alla fall på nätet. Jag skulle vilja påstå att i Sverige finns det max 200 personer som köper fotoböcker. Det är ju underbart,men 200 personer…inte mycket.
När jag la upp mina analoga och mina digitala bilder och fösökte snacka om det så tog orden över. Ingen kommenterade bilderna, om de kunde se ngn skillnad, alla hade bara fullt upp med att säga sin sak. Var det någn skillnad? Jag minns då jag visade bilder senast på CFF och jag frågade Fjellis efteråt vad han tyckte och han svarade att mina digitala bilder var som utan salt.. Det tyckte jag var en strålande beskrivning.
Jag sorterar min Grekbilder nu, jag sorterar överhuvudtaget allting.
Det är en intressant period i livet. Jag vet inte om jag är optimistisk, men en förläggare tyckte jag skulle göra en bok om mina bilder förr och nu, för det finns så många aspekter som har förändrats. Inte bara tekniken utan allt det andra också.
