söndag 11 oktober 2015

Some days is tuff shit

Vi rullar nedför i tjugofem kilometer. Det är det som räddar mig. Jag har suttit i cykelsadeln mer än sju timmar, kört nästan 15 mil och passerat tre bergspass. Det var inte roligt. Det är vansinnigt att vara sextiosex och cykla i över sju timmar och i timmar ligga på gränsen till breakdown. I det sista bergspasset var vattnet slut, 11 km rakt upp, hett som fan och inget vatten.

Några vandrare står vid vägen.
Jag skriker: Agua, hay agua, och det blir som tokiga, skriker tillbaka, vai, vai, och vi kommer. De fyller våra flaskor, häller vatten på oss och klappar om oss.

Vi orkar vidare, upp till passet, sedan rullar det på. Vi startade vid tio på morgonen och kommer hem strax före åtta på kvällen. De sista 25 km är bara nedför i fyrtio, femtio blås.

Jag fryser, vinden kyler ner mig. Det var så också på den tiden jag tävlade. För femtio år sedan. Jag hade konstant blåskatarr, pissade blod, på grund av alla dessa jävla frysskador man får av att åka nedför i värsta kylan.

Nu går det bättre. Jag packar cykelbyxan med Beomeqs snygga mössa. De får fan ge mig en ny eller ska jag lägga upp den jag har haft i byxorna  på fiket i nästa vecka.

När jag komne hem funderar jag på det här patetiska med alla som springer maraton, kör Vätternrundan, osv,,,det är ju helt korkat. Det är ett upplägg som är en slags machopryl, som även vissa brudar håller på med, men det är så långt ifrån det jag menar är bra motionsidrott. Att man tar en cykelrunda med polarna, fikar. Grejen är inte att bli en bra cyklist, utan att bli bra vänner, få en lite starkare kropp, men framför allt, göra något tillsammans och under det, föda nya, fina tankar tillsammans.

Nu är jag ju en gammal elitist vad det gäller idrott. Växte upp i en miljö där så många var fruktansvärt bra i olika sporter. Jag var ju en av dom, men nu är jag motionär och det viktigaste är att motionen leder till kamratskap och radikala tankar. Det är ju skit samma om jag klarar av att  åka i samma backe som Contador. Vänta tills han passerar dig en dag, så förstår du hur patetisk du är.

Det är som polarn Axel Bäck o co. Folk tror de är duktiga på att åka skidor och så kommer världscupåkarna och man inser ju direkt att man måste fundera i andra banor,,,kamratskap och radikalism är sportens viktigaste ingredienser. Inte hälsa och inte machoideal.