torsdag 15 oktober 2015



Sista rapporten

Jag spolar vatten i badkaret. Det tar ca en halvtimme att få det kvarts fullt och då är det inte ens säkert att vattnet är varmt.

Man spelar på osäkra villkor. Vädret utanför är lynnigt. Solen upp i tio minuter, sedan bort och kall vind eller regn. Så håller det på, men ryskan som är min granne, kliver frejdigt ut och lägger sig i solstolen.

Hon har bestämt sig för något. Hon är här med sin man, sin far och sin sjuårige son. En sak är klar. Jag skulle inte vilja vara hennes far. Han sitter ensam hela tiden, som på undantag. Är solen uppe sitter han ändå i skuggan. Mycket ensam.

Jag cyklar ner till huvudgatan, fin liten gata, men hela Port de Polenca lider av ett stort fel. Åldern. Alla här är gamla. Du ser aldrig något som inspirerar, bara det som är uppgivet, dött, vint, snett och kanske på väg ner i graven. Att vara här är som att förflyttas till ett väntrum till döden, ett ålderssegregerat boende och det är helt bra. Alla människor behöver alla sorters åldrar. Jag tror vi äldre behöver de unga lika mycket som de unga behöver oss.

Jag ringer min son då jag sitter på fiket, ser alla vitskallar, och säger att det finns fan inte en snygg brud i den här stan.
Han har precis kommit innanför dörren efter en resa i LA och på amerikanska landsbygden.
- Det finns det inte i USA heller, säger han. Konstigt folk.

Vi garvar åt våra elakheter. När jag cyklar hemåt igen, möter jag några cyklister. Det är dom som står för ungdomen i Porte dePolencia, men inte fan vill man umgås med cyklister. Så intresserad är jag inte av cykling eller om det gäller fotografi, kameror. Jag är intresserad av tankar, kultur, politik. Cykling och fotografi skiter jag fullständigt i. I alla fall bitvis. För mig har fotografi aldrig handlat om fotografi och cykling aldrig om cyklar. Jag är mer zen....

Fricken frågade mig en dag då vi satt på fik, vad jag tyckte om alla snygga cyklar man såg överallt. Det är väl något fel på mig, för jag tycker alla cyklar och alla kameror är samma skit. Helt ointresserad av prylarna.


Jag tänker bara på poesin. Tänkte på Bresson, Strömholm, som båda la av som fotografer i min ålder eller tidigare. Både levde sedan resten av sitt liv på vad de gjort trettio, fyrtio  år tidigare. 

Jag är där nu, måste tjäna pengar, jag måste finna en egen väg i tio år till och svaret är bara ett: Poesi.