onsdag 28 oktober 2015

För trettio år sedan

Vi träffs på gymmet. För trettio år sedan plåtade jag henne och en kompis på en Greklandsfärja. Det vet hon inte om, sedan hamnade hon på en bild då hon dansade i Solna. Det vet hon om. Nu tränar hon kampsport och är grymt vältränad.

I förrgår stod jag bredvid en kvinna som körde stenhårt i en maskin. Svetten flöt. Ett proffs, tänkte jag.

Plötsligt vänder hon sig till mig: Micke Berg....

Vi känner varandra sedan trettio år, fd dansare.

Det är perspektivet som gör det och att man tittar. Det finns alltid möten att göra.

Höstdagarna är vackra rent ut sagt, fantastiska. Jag ser löven falla, jag har en slags frid, mina Skogsnäsbilder som hängt på utställning i Norrland är på väg hem, i glas och ram.

Vägskäl, alltid dessa vägskäl.

Igår blev jag ombedd att skriv till en nättidning. Ung, svensk fotografi, Stocholm. Det var en fin gest av de unga, att få vara en brygga. Jag kunde tydligt se skillnaden mellan mig och dom.

Den unga generationen, litar den på något? Jag litade på allt, på staten, på kärleken, på mig själv, på fotografiets makt. De unga, vad litar de på?

Jag går igenom sajter, kollar på de ungas bilder. Det är traschigt, söndrigt, splittrat, svårt med närvaron och är det närvaro, är den hård, cynisk, slitsam.

Är det den nya tiden? Eller är det en norm, en trend, en känsla man tror man ska leva upp till? Var tog romantiken vägen? Eller det milda anslaget?

Jag, är som alla andra, splittrad. Jag tror skillnaden mellan generationer handlar om tron, tilliten, att vi trodde, verkligen trodde och att de unga, inte alls tror.

Men, då ställs frågan: Vad är det man tror på om man inte tror?