Siestan kommer över mig. Ett täcke av värme och trötthet. Det var länge sedan jag kände siestans täcke. Jag försöker köpa en tröja men italienarna verkar inte fatta storlekar. Allt är Small även om det ska föreställa Large.
Jag ger upp, går en runda med kameran. Siestan följer efter som en barnvagn jag drar på. Jag kan inte negligera den.
Porte de Polenca. Jag är överraskad. Den lilla stan är underbar. Det är mycket turister och många är gamla och skröpliga och många ser ut som turister, klär sig som elefantjägare eller som de skulle ut och spela baseboll. De ser för jävliga ut, men det gör nästan alla turister.
Stan är fin, vackra bakgator, fina krogar, en väldig harmoni. Jag är mycket överraskad. Jag skulle gott kunna bosätta mig i en sådan här stad. Eller rättare sagt: jag bor hellre i en sådan här stad än vilken storstad som helst. Det sista jag vill bo i är en storstad. Här finns havet och bergen, vindarna och solen, maten och vinet.
1969 var jag första gången på Mallorca. Bodde i Palma, sedan hade jag en period då jag bodde i Barca och när mina barn fortfarande gick i skolan undersökte jag möjligheterna att flytta med dom till Mallis och låta dom gå i skola där.
En trötthet har kommit över mig. Jag hör bara vinden. Jag bestämmer mig för att försöka göra något av det som vinden skapar inom mig.
