onsdag 14 oktober 2015

Om väggar kunde tala






Om väggar kunde tala? Jag hittar alltid en vägg som tilltalar mig. På Naxos, på väg till bagaren, fanns det en sliten vägg som talade till mig varje morgon. I Barcelona var det en fuktskadad vägg som såg ut som Barcas flagga.

I väntan på solen skriver jag. Ju äldre jag blir, desto mer inaktiv blir jag, medans många kvinnor jag känner, som blir över sextiofem, är som galna på att göra prylar. Hela tiden, alltid något museum som ska besökas.

Sanningen är väl att jag trivs bäst på ett café med en liten Macciatto och en skrivbok framför mig. Där kan jag sitta och låta äventyren spinna runt i skallen.

Den stora skillnaden mellan att vara ung och äldre är förhållandet till gemenskapen. I femtio år betydde inte gemenskapen mycket för mig. Friheten var ensamheten. Ett mycket högt pris att betala, men jag var beredd på det eftersom det var så man skulle arbeta. Ensam.

Sedan fick jag barn och som alla vet, kan livet indelas, i före och efter, ha fått barn. När man får barn blir gemenskap viktigast. Inget är häftigare och mer utvecklande än att få barn om man tar det på allvar. Det är den allvarsamma kärleken.

Att resa med barn är den ultimata upplevelsen. Det är också det perfekta sättet att jobba. Resa med barn, kärlek och arbeta samtidigt. Svårt, krångligt men oändligt härligt. Allt det bästa hela tiden. Och allt det svåra hela tiden. Livet.

Ser att det förs diskussion om härmade inom fotografin. Att de som söker till Fotoskolor härmar vissa äldre förebilder. Det finns ett enkelt svar på det. Härmarna är körda från dag ett. Det första man måste fråga sig som ung människa är,,,vad betyder den här fotografens bilder, vad säger de? Är det en väg att gå för mig? Ställer jag upp på den här fotografens världsbild? Är den min?

Jag kan säga att jag ställer inte upp på många fotografers världsbild eller deras sätt att beskriva människor. Plumpa, reaktionära, könsförnedrande eller bara otrevliga, är det flesta fotografers bilder av människor. Det finns några jag gillar och de har aldrig varit många. Fotografi är verkligen en jävligt svår sport om det ska vara intressant.

Jag väntar på solen. Jag vaknade i morse och hade bestämt mig för att denna morgon skulle jag vara författare, eftersom jag längtar efter att vara en författare, men hur slutade det? Att jag gick till diskbänken och diskade istället för att skriva.

Vad kan man dra för slutsatser av det? Att man alltid ska diska innan man lägger sig.