Leendets kraft

Mallorca
Mickhael berg
Leo apartaments

Hej, ljuva läsare.

Det blev en dag som började med regn. En dag för tankar. En av tankarna som förföljde mig var tanken på röra. Detta att det är så svårt att fokusera på en sak. Man vill gärna göra många saker på en gång, fastän man vet att det bästa alltid är att  göra en sak i taget.

Hittade en Nesser på engelska. Kan väl säga att den föll mig inte i smaken.

Igår lyssnade jag på en lång intervju med Clapton, hur han beskrev bluesen som männens musik, de vuxna männen och hur han såg sig som en ung pojke, att det tog ett långt tag innan han själv vågade sjunga till sin gitarr. Alla vet ju att han utrycker sig genom gitarren främst, men att han med tiden blivit en strålande sångare, en bluesman. Han snackade om mognad och det är väl så att de flesta kvinnor och män som sjunger blues är mogna. De förvaltar en tradition och en kunskap som de kan förädla, typ Clapton, men att det tar många år att lära sig hantverket och bakgrunden.

Jag tyckte det var en fin attityd. Respekt. Det är samma med fotografi. Jag tror på vikten av att lära sig av de gamla mästarna, tar några år och sedan lägga till, modernisera, för allt måste moderniseras, för att passa in i sin tid.

Solen kommer upp, in i det rum jag bor i. På en tusendel förvandlas rummet. Det är som en Gudagåva att se solens kraft. Det är som ett leende på gatan. Det lyfter en okänd människa, skapar en tråd mellan människor och krafter.

Jag tycker om brevformen. Förr på mina resor skrev jag säkert fem brev om dagen. Det fanns en brevlåda på Naxos som tömdes en gång i veckan, så vid tömningen kunde det ligga runt 25-30 brev från mig som skulle distribueras till olika vänner.

Jag fick sällan svar.

Det var okej, genom att skriva hade jag ändå skickat ett leende över världen.
Nog om det. Var sak har sin tid.
m