Lluc. mot ett berg som är en spegel av livet.

Hur laddar man för ett berg? Det är ett molngrått Mallorca utanför fönstret på det kanonhotell vi bor på.

Vägen upp mot bergen kantas av fina hus och odlingar. Jag borde ta några bilder men det blir inte av.
Det stiger, det stiger ännu mer.

Vi säger God Morning och Hola till andra cyklister på väg upp.
Alla ser jävligt starka ut, Fricken och jag är dock de enda jag ser som närmar sig sjuttio.

Den här gången vet vi hur backen ser ut och kan moderera farten, hålla det tempo som gör att man lever då man kommer till toppen. Vi har ett engelsk gäng i en grupp på femtio plus bakom oss, men de kommer inte ikapp.  På slutet kommer en bergsget med snurrande ben och en klinga på typ 29 kuggar.

Plötsligt öppnar sig vägen och vi är uppe.

På med vindjackan och nu blir det till att frysa ett tag i den vindlande utförslöporna. Selvia, in mot fiket och den dubbla mackan och en latte. Jag tittar på kvinnan som serverar på fiket. Påminner mig om min fru. Ett ansikte att älska. Ett leende att simma i. En kropp att somna mot.

Man plågar sig, sedan kommer skönheten, det stora lusten. Jag tror plågan och den stora lusten hänger ihop. Yin och Yang. På fiket får jag sällskap av en katt under bordet. Den är märkligt vacker som katter ofta är.

Alla är vi olika och lika. Man måste öppna sig. I det märkligaste finns det vanligaste. Många sägar alltid: Det är väl inget problem. Det fixar du. Nästan alla som säger så försöker aldrig själva, däremot vet de alltid hur någon annan ska göra.

Jag har bara respekt för de som gjort och prövat. Det finns alltid en anledning till att saker och ting ser ut som de gör. En empirisk anledning, ett prövande har föregått utseendet eller funktionen.

På vägen framför en kvinna i rosa strumpor, Girot, samma färg som på mina. Hon har armvärmare, vi har vindjackor. Någon har samlat ihop erfarenheterna av att köra nerför stora berg och skapat utrustningen. Så är det med allt. Allt bygger på erfarenheter. Att livet och världen bygger på en historia, att någon har gjort före mig.  Det är sånt man ska respektera och utveckla, lägga till.

Hela vägen upp har man legat på gränsen, kontrollerat kroppen, svettats så det droppar på näsan, sedan ner, kyla, kall vind, hårda svängar, värmen då solen kommer fram.

Glida genom små byar och vackra lundar, komma ut på tråkig, stor väg, som livets ups and downs.

Vi landar hemma efter sju mil. Nöjda, poolen, tankarna, arbetet.

I morgon vilodag, arbetsdag, kamera dag.