I brist på andning
Inget smyger sig så snabbt på en som tanken på döden då man blir ensam. Man förstår varför så många dricker för mycket i sin ensamhet. Vem ska man prata med?
Jag har packat ner cykeln, börjar dock få lust att plocka upp den igen. En dags vila och man får lite lust att ta en kort runda. Jag fyller vatten i badkaret. Jag värmer min kropp med det varma vattnet. Värme är kanske den viktigaste psykologiska ingrediensen i ett bra liv. Värme ger ofta glädje i själen.
Jag tänker ofta på döden. Jag vet inte vad det handlar om, men det finns en gastkramning där som är oerhörd, som gör en nästan paniskt rädd. Och ändå är det som det inte berör mig, men det vet man ju från förr att man kan ljuga för sig själv.
Jag älskar Hemingway för han sysslade enbart med döden i sina böcker. Dessutom har den jävla sk machomannen skrivit en av de otroligaste kärleksskildringar jag läst. Ja, kanske den bästa. Och ändå anses han vara en machoman. Hur kan en människa vara så tvådelad, tudelad?
Det är kanske därför han bara skriver om döden, förhållandet till döden. Just det förhållandet gör ju livet märkligt levande.
Jag har aldrig upplevt att något är enkelt, allt är tudelat. Om det ska bli bra måste man ofta må dåligt, men vet man det, så vet man att det leder till något. Det finns en yta och ett inre och för en betraktare, som en fotograf, syns det inre direkt utanpå det yttre.
Jag ska inte bli förmäten, för jag vet för lite, men jag vet att det alltid krävs för att bli och priset som ska betalas är det som avgör om det ska bli något.
Eric Clapton spelar en långsam blues i mina lurar. Det regnar utanför fönstren och Mallorcas svarta natt är redan här.
