L'avi Siset em parlava
de bon matí al portal
mentre el sol esperàvem
i els carros vèiem passar.
Siset, que no veus l'estaca
on estem tots lligats?
Si no podem desfer-nos-en
mai no podrem caminar!
Det var snutar, jag tycker inte man ska kalla poliser snutar, för de gör ofta ett bra jobb, men den spanska polisen var snutar. Rena fascisterna och de var överallt denna kväll. Sångaren går upp på scenen, säger något och sedan reser sig håren i min nacke.
Han slår ett ackord, en förbjuden sång, och publiken sjunger sången. Ett ögonblick jag aldrig glömmer.
Idag körde vi lite mer än tio mil, på platten, med lite sugande backar. Vad tänkte jag på då? Att bli kysst i duschen av en speciell kvinna och sedan bli behandlad som en trött man bör bli behandlad. Det fick fart på mig och plötsligt var vi i Petra, fikade på torget och sedan fikade vi en gång till, på ett annat torg i en annan by.
Mallorcas inland är fullt av cyklister, ofta män och en del kvinnor i min ålder. Är vi patetiska, är vi löjliga, finns det inget viktigare att göra?
Man ska aldrig ställa frågan så. Det är en korkad fråga. Man måste göra vad man vill göra , men det ska handla om att man inte utnyttjar någon annan. Tror jag, i alla fall, ser jag det så.
På väg hem, blir vi ikappåkta av några yngre svenska pojkar. En av dom får problem med kuggningen då de kör förbi oss och han skriker argt: Jävla skitcykel.
Bevare mig från sådana idioter. Lär dig växla ditt jävla klantäschle höll jag på att skrika.
När jag bodde i Barca eller Baskien så blev jag så ofantligt trött på svenskar som inte kunde visa ödmjukhet mot det spanska eller baskiska. För helvete, flyttar man till ett annat land är ödmjukheten det viktigaste redskapet, respekten för den nya kulturen. Att resa till ett nytt land, stanna där länge, handlar bara om en sak: Att lyssna, vara ödmjuk, visa att man är en bra människa, en lyssnare.
Vi kom hem, jag tänkte på den där natten i Barca, då han slog sitt ackord, då stan exploderade i fascistiskt våld, det var 1974, Franco skulle snart dö i sin säng, Franco skulle givetvis ha blivit hängd, det blev en natt av tårgas, skarpa skott och ett springande för livet. Allt detta kom upp inom mig då vi klättrade upp mot himmelen, vindarna och hjärtat slog sina hårda slag i min ömma kropp.
I morgon klättrar vi igen. Jag tror jag måste tänka andra tankar för att komma uppför berget, nåt som får en att vilja kyssas och älska, nåt ömsint, nåt som man kan kasta på berget då det känns som om man inte duger längre.
Adios, säger man i Kastilien, Adeo, låter det på katalan. Jag vill aldrig göra någon ledsen så jag låtsas vara italienare och säger, Ciao.
