Från min generation.

Morgon på landet. Det mulnar på, tänkte jag skulle ta semester, bara bada o sola. Det mulnar på alltså.

Var i stan en dag, på Stockholms lugna gator, tänkte på att skriva blogg. Kollade besöksstatistiken. 1100 läsare ena dagen, 900 andra. Det slog mig att man kan aldrig skriva den perfekta bloggen om man ska vara personlig. Man kan skriva en blogg om en annan fotograf, eller skriva om ett historiskt skeende , men om man skriver utifrån sina känslor så blir det alltid en massa människor som inte håller med. Alltid.

Den vanligaste och fegaste kommentaren är typ, Micke b skriver bra, inte alltid och han plåtat bra, dock inte alltid och jag håller inte alltid med honom om det han skriver, men han är intressant att läsa.

Visst är det ett intressant förhållningssätt? Lagom, lagom, man har garderat sig åt alla håll, typ Dn. Hur vore det med lite passion?

I alla fall. Folk med den inställningen , tror ni de kan skriva blogg på ett personligt sätt?

Knappast, de vet ju inte vad personlighet är. De är en slags neutrum, skapande kräver mycket mer mod, att våga visa sig naken.

Ja, så där gick jag o funderade, köpte ett par sandaler som inte passade, blev förbannad o slängde dom i garderoben. Det var dom första skorna jag köpt i hela mitt liv och de gjorde mig bara förbannad.

Så träffade jag marathonlöparen på gatan. Han är skön, har alltid en massa bra tankar han vill ventilera. Han gick in på en krog som en gång var mitt fikaställle då mina barn var små o sedan blev affär och nu billig krog.

Sedan blev det landet igen o fotboll o massa missade chanser och semestern startade och himlen blev grå.