Jag hann knappt skriva på bloggen att jag trodde Jamacias sprinters var dopade förrän en av deras bästa, Powell, torska på doping. Suck, det värsta är ändå deras bortförklaringar. Sådan bullshit. Varenda elitidrottsman eller kvinna vet exakt vad de stoppar i sig. Bedrövligt och ännu mer bedrövligt var det att Froomes vinst på touren igår stank doping lång väg.
Jag kollade faktiskt upp Eddy Merckx för jag och en polare diskuterade honom. Jo, han åkte dit på doping flera gånger under sin karriär.
Ja, deppig blev jag, plocka fram cykeln och körde några mil. Snacka om att det gick trögt, men i alla fall snurrade hjärnan som normalt. Kom på att massor med fotografer och författare har gått eller går på en slags doping. Ta Kerouac, Hemingway, Marguerite Duras, Lundell, Slas, Eugene Smith, Tore Johnsson, mfl och jag har också en del polare i nuläget som dopar sig stadigt med sprit. För många är spriten ingången till att ta sina bilder. Då träffar man folk på samma nivå, är med i festen.
Jag säger inget om det, arbetsmässigt, men det går ju åt helvete för de flesta socialt, i familjelivet. Det är ju helt värdelöst att ha en farsa eller morsa som krökar, har depressioner, inte klarar av livet. Jag vet av egen erfarenhet hur svårt det blir för barnen då en föräldrar inte orkar med livet.
Som sagt, doping finns även i de fria yrkena, eller som jag höll på att säga, de fria yrkena består ofta väldigt mycket av doping, dvs utvecklad alkoholism.
Jag cyklar, jag cyklar, det är mitt sätt att hantera ojämnheterna i livet. Man vill ju ha ork att utvecklas. Jag tror inte ett piss på det här att dra sig tillbaka och ta det lugnt. Vad är det för trams? Man vill ju hela tiden bli bättre på något, man vill ju spänna sin båge. Det finns väl ingen vettig människa, om hon är ärlig, som vill sitta i en kur och isolera sig, eller göra samma sak hela tiden. Enda sättet att utvecklas är att pröva, göra, och det kan kosta på rejält men det kan också vara riktigt roligt...
