Låt oss börja den här storyn i Paris 1969, står på Campäällysess och knäpper folk som går på gatorna. Jag har ett tele på 200 mm och jag bor på ett hotel i St Germain, nr 25, har jag i rumsnummer. Jag bor där ett bra tag, men trivs aldrig. Fransmännen tror jag är tysk och jävlas hela tiden. Min franska duger inte heller för de snorkiga Parisarna.

Jag flyr hem, bor med Uffe på Blekingegatan och här på bilden med sitaren är vi ute hos musikerfamiljen Domenique. Uffe var en tokbegåvning på allt och nu spelar han vidare neråt Öland.

Ett annat ställe att sova på var hos Thore, där kurvan svängde bodde han en trappa upp, eller två i en skön lya. Vi fick sova på madrassen. Gick bra det med, måste ha varit runt 1974/75?

Risken Finns? Säger det Er något? Ett kultband. Jag gjorde deras skivomslag, fyllde målade kondomer med vatten och plåta av. Det var tider då ens konstnärliga ego var högt.

Eller en ung Janne Hammarlund på Gärdet. Det var också en slags tider.

Egentligen skulle jag skriva om vad den digitala tekniken gör med det svartvita uttrycket. Det är kort sagt en jävla massa, men det tar vi en annan dag.

Populära inlägg