Bill Cunningham
Såg filmen om Bill Cunningham, som nu går på Svt Play. Blev väldigt tagen av styrkan och skörheten hos dessa människor. Bills rastlöshet, trots att han var 80 år i filmen. Hans cyklande över stan, fram och tillbaka, till olika evenemang. Han plåtade snabbt, fixfokus och blixt.
Det som slog mig, jag hade samma känsla då jag såg dokumentären om Chelsea Hotel, är att precis så där vill jag bo. I ett hus, fyllt med ateljéer , fullt med folk som håller på och har hållit på i 50 är, typ. Jag kände en slags sorg över att Stockholm helt uppenbart inte har den här generositeten som New York har. Numera går det givetvis inte att bo i NY, i alla fall är det svårt, men i alla fall finns det en slags öppenhet som inte finns i Stockholm.
Som sagt, min dröm är ett boende som Chelsea Hotel. Många vänner på liten yta.
Vad det gäller bilden ovan, så tycker jag väldigt mycket om den. Nu har jag tagit två fina blombilder i mitt liv. Innan jag fyllde sextio hade jag inte ens försökt ta en blombild. Så är det med åldrandet. Man blir erfarnare, skörare, starkare och sorgsnare. Om man nu törs erkänna det för sig själv?
