Min fotografiska familj och lite teknik

Många frågar mig varför jag inte kör raw, då det ger lite bättre stuns i högdagrarna. Mitt svar är enkelt: det stoppar upp kameran och resultatet är i princip likvärdigt om man kör svartvitt jpg eller raw. Jag gjorde ett blindtest på gubbar som tycker sig veta allt om teknik. Skrev ut fem printar i A3, skrev raw på de som var gjorda från jpg och jpg på rawprintarna. Först tyckte de flesta att rawprintarna var bäst, de som var jpg egentligen och efter det kunde ingen skilja dom åt,,,så jag vet inte jag..

Det viktigaste i min fotografiska teknik är flödet och snabbheten. När jag körde Leica tog jag oftast två bilder, ibland tre, i sekunden, genom att dra fram filmen snabbt. Jag älskade att ösa på, det hetsade upp mig, ljudet av framdragning som jobbade kontinuerligt. Idag kör jag motordrift, ser sällan i sökaren, femtio procent. Allt går på känsla och att jag vet var motivet befinner sig i sökaren utan att behöva se,,
Snabbhet alltså, därför har aldrig mellan eller storformat varit min grej. Det blir inget flöde, jag vill fotografera i rörelsen, som film, som en flod som rinner. Inget jävla stanna upp och glo,,,,

JJ Cale gick bort, hjärtattack. Jag beundrade honom. Cool snubbe, förstår att Clapton hade honom som husgud, ja kanske som extrafarsa, eftersom Claptons farsa försvann tidigt i hans liv.

Familj är viktigt. Jag har aldrig haft en familj, mina föräldrar försvann ju ganska snabbt efter jag lämnat hemmet och min familj har varit mina vänner, mina underbara kärestan, som fört in mig i deras familjer och givetvis mina underbara barn. Men, egentligen, har jag varit hemlös, familjelös. Det som genom åren varit min familj är min fotografiska familj. Några människor jag beundrat, tagit stöd emot.

Christer Strömholm är ju ledaren i min fotografiska familj. Han lärde mig några avgörande saker. Var omöjlig, se till att du får det som du vill ha det. Tyck om dig själv. Om ingen annan gör det, så gör det i alla fall själv. Han lärde mig att skapa ett hem genom att alla hans hem såg likadana ut. Boxarna, dukarna på borden. Var han än var, Fox, Höganäs, Ploggatan, då du kom in genom dörren kände du igen dig.
Han hade grym auktoritet, men också en satans bra humor, egentligen var han ganska stillsam, men laddad.

Anders Petersen var väl den som lärde mest av Christer. Han utvecklade Christers språk, skapade rörelse i bilderna, levde/lever hårt, reste, tog risker. Anders har legat i topp sedan slutet av 60-talet. Han har infört det mesta och viktigaste i svensk fotografi, han har utvecklat workshoparna, har har dragit ut Sverige internationellt. Han har gjort en helt otrolig fotografisk gärning.

Tuija Lindström är min syster i familjen. Vilken människa, vilka bilder. Hennes badbilder, kvinnorna som flyter i vattnet är en av de bästa bilderna jag sett. Hennes porträtt, stilleben, allt är grymt bra. Hon har pondus, professor, fd rektor, skitbra humor, tuff, hon borde vara självskriven på ett ställe som Moderna, se till att rycka upp deras sömniga fotoavdelning.

Lillebror i familjen är JH Engström. Han har gett mig många gråa hår med sina galenskaper, men han har en unik blandning av stad och land i sig. Ångest, röra, det gäller alla i den här familjen. Det är ingen välartad familj, alla har levt på gränsen, fötts på gränsen till kaos, och överlevt. JHs stormar lugnar ner sig allt mer åren går, hans arbete blir allt tyngre och lugnare. Jag kan tycka det är skönt, i så måtto att ju lugnare det ser ut att bli, desto tyngre väger arbetet, bilderna.

Det är en fin familj det här. Jag beundrar dom alla. De är dom jag tar spjärn mot om det går trögt, om det liksom inte vill lossna. Då är det fint att veta att det finns andra som känt samma sak, och kommit vidare.
Sedan finns det två till, som inte tillhör min fotografiska familj, men som jag respekterar högt. Sune Jonsson och Gunnar Smoliansky. Två Mästare.

Ja, sedan finns det barnbarn,,,Martin Bogren, Anna Claren, Sanna Sjöswärd, Sev, mfl, men om dom får någon annan skriva.