Håkan Elofsson och de andra vännerna.

Håkan Elofsson och de andra vännerna.

Ofta har man tänkt att man skulle ha visat sin kärlek medans den fanns tid, inte när det är för sent. Strömholm är ett typexempel. Att vi aldrig lyckades få ur honom tillräckligt om livet, vad han tyckte om osv, innan han gick bort. Det jag minns starkast och det som satt mest myror i huvudet på mig är två saker som Christer sa till mig när han bodde I Gerlesborg.
Jag frågade hur jag skulle göra med mitt förhållande, som var lite svajig tjust då? Christer svarade kort och koncist: Det blir sällan bättre av att byta kvinna.
Den andra frågan jag ställde var följande: Var har du trivts bäst I ditt liv?
Christer svarade: Paris, längtar dit hela tiden.

De svaren har följt mig hela livet. Nu till det jag tänker skriva om: Håkan Elofsson. En man jag älskar. En man som gjort mig galen så många gånger. En man som verkligen har gett mig så många fina stunder, så lyckliga stunder, så många historier.
Jag kan berätta många, många historier om Håkan, inte alla rumsrena och jag ska passa mig, för han har lika många om mig som inte är rumsrena.

Håkan, jag minns då han flyttade in och ihop med min polare, den eminente journalisten Stefan Lundsrröm nere i Hornstull. De var makalösa fester.  Stefan hade en egen hembränningsapparat som gjorde vidunderlig sprit, som gjorde oss galna, helt enkelt. Alla fester började med några enkla supar och sedan var det igång. Håkan var en blyg fiol, kom från Götet någonstans men han tuffade till sig snabbt I vårt sällskap och då hans tjej kom för att besöka honom första gången utropade hon skrämt: Men Håkan, jag känner inte igen dig.

Jag tror hon försvann efter det? Håkan kom att kopiera åt Christer. Håkan var en jävel på att printa, mjukt och ömt, lite åt det mörka. En gång tappade han Christer neg på tunnelbanan, typ, den bleka damen och lite annat. Då var han inte så kaxig, men det fanns ljusa sidor också. När det var storstädning I kollektivet fick alltid Håken ett telefonsamtal från Christer som krävde att han skulle infinna sig OMEDELBART på labbet.

Så var det. Han var alltså ingen fena på att städa. Vi gick igenom de hårda tiderna tillsammans. Det var en tid med vännerna somn kom att betyda så mycket för mig I livet. Stefan l, Gunnar Lindstedt, Anders P, Olle Lindstedt, Britt Erikson, Åsa Franck, någon till. Det var dessa människor man jobbade med, de som betydde så mycket för en.
Jag hade labb med Franck och Håkan E ett tag. Det var en galen tid. Vi hade också Magnus Elmquist med oss, en reklamfotograf. Det var på den tiden Magnus och jag körde tunga motorcyklar, var långhåriga och ägde världen. En fredag fem i sex kom vi på att materialet var slut, att vi måste köpa mer framkallare och Kameradoktorn stängde om fem minuter. Vi kastade oss på Magnus Katana och blåste Skeppsbron i hundrasextio. En snutvagga stod i Slottsbacken, såg oss passera som en blått streck och de satte på saftblandarna och kom efter som ilskna terriers. De hann ifatt oss inne på Kameradoktorn. Det blev rättegång men vi blev friade då jag vittnade och sa att med min då tjugofemåriga vana och blick från att jobba på gatan, så kunde jag se att poliserna tittade på Slottet, inte såg oss och att vi körde på gult. Farten sa jag ju givetvis inget om.
Domaren hänvisade till min enorma erfarenhet och blick och vi friades. Nog om det. Sådana var tiderna alltså. Tunga motorcyklar, frihet och långt hår.

Magnus plåtade ofta unga tjejer som ville bli modeller. Håkan och jag satt i köket, käkade bullar och såg på tvn. Håkan satt ofta hela dagen på labbet och kopierade först till natten. Det drev Magnus till vansinne.
En morgon vi sitter där så ringer telefonen. Det är skitspännande staffet på skidor på Tvn.
Jag svarar. En hysterisk kvinna i luren. Jag tittar på Elofsson? Han ruskar på huvudet.
-  Var är han? Modellerna är här, har varit här I en timme. Vet du var han är?
Jag visste ju inte det och la på och vi fortsatte käka bullar och se på stafetten, fast Håkan såg lite konstig ut.

Håkan var en mästare på att överleva. Han gick ofta upp på en redaktion, satte sig ner, fikade I en timme eller fem, tills han fick ett jobb. Jag hade en annan stil, gick på Söders Hjärta, hade en del redaktörer där som jag pressade över en öl tills jag fick en tretusenkronorsjobb dagen därpå. Håkan är en mästare på improvisation. Vad som än hände så sa han alltid: Perfekt, en ny stil, precis som jag vill ha det. Kort sagt: Finns mycket för många att lära där.

Nu gör Håkan succe med sina Bombaybilder. Det är fint, men det finns annat som jag tycker är lika bra i hans produktion. Tangobilderna han gjorde med Lasse Palmgren, alla resorna, de fina tiderna på ETC. Ja, grabben har gjort mycket, men framför allt har han överlevt, har kvar sin fenomenala dansförmåga och sin vansinnigt sköna humor.
All the best, Håkan, I love you.