Kungen av Mont Ventoux , tvfilmen igår, var ganska kul att se på. Jag satt dock mest och funderade på hur och vilka som var dopade, men hur mycket de var dopade. Pantani, stackarn, körde ju som en jävla get uppför och han dog ju i princip av sin doping, gick in i en depression och kom aldrig ur den. De två moderna åkarna torskade ju på doping och hur det var med Merckx vet jag inte riktigt, men troligtvis dopade man sig inte alls lika grymt effektivt förr, som under 80-90 talet som jag tror var dopingens huvudera. Det var i alla fall ganska kul att se, skillnaden på stilar, cyklar och folk längs vägen.

 Idag har jag en stark känsla av att dopingen är på väg tillbaka. Jag tycker ju cykel är den vackraste sport som finns, cyklarna, de rakade benen, de snygga atleterna, vägen, vinden, taktiken, hårdheten. Det är en sport som förenar schack med maraton,,,,för mig är det en sport som förenar meditation med vinden och dofterna längs vägen. Ibland en liten spurt då och då, men mest, ett sätt att njuta av livet, naturen och tankarna.

 https://plus.google.com/u/0/111556802835043954077/posts/KrkypF9RFiC

Populära inlägg