Strömholm och nazismen
Jag träffade Chr första gången 1969 och sedan sågs vi inte på många år, han försvann till Paris, Fox Amphoux och nästa gång var nog i början av 80-talet. Christer S hade en egen personlighet, visst, en tuff men också känslig framtoning, en omtänksam människa som kunde vara jävligt rolig då han ville. Det boken handlar om har jag faktiskt inte så stor kännedom, det utspelar sig innan jag var född, 1945, men vi vet ju alla att Chr hade sympatier för det nazistiska som ung. Det har varit mycket snack om det genom åren, och jag måste erkänna att det jag fått uppläst i boken rör om en del i mig. Det är som det handlar om en person jag aldrig kände och den jag känner, samtidigt som vi alla vet hur oerhört mycket Chr betytt för svensk fotografi.
Boken presenteras på följande vis:
För första gången skärskådas den uppburne fotografen och konstnären Christer Strömholms (1918–2002) nazistiska bakgrund på djupet. Vad som beskrivits som antingen ursäktliga misstag i ungdomen eller en mörk, spännande bakgrund visar sig dölja större, graverande sanningar. Strömholm var en organiserad och mycket aktiv nazist och uteslöts från Sveriges största nationalsocialistiska parti 1938 därför att han var för extrem. Han begick flera brott i nazismens namn, det sista 1945, tjugosju år gammal, då Förintelsen var allmänt känd. Strömholms konstnärliga karriär berättas också, bland annat genom att blottlägga hur lojala vänner och skribenter frikostigt friserat hans bakgrund i de fotoböcker han gav ut. Boken bygger på omfattande arkivstudier och tecknar också den nazistiska gemenskap som var Strömholms.
Andreas Gedin är konstnär, författare och docent i fri konst. 2016 gav han ut “Pontus Hultén, Hon & Moderna” och 2023 “Lycklig den som kan glömma: ett liv i 1900-talets Europa”, en personlig berättelse om farfadern Georg.