Eva Eleni, ur boken Naxos svarta nätter.
.jpg)
Jag kallar henne Eva Eleni. Hon kommer vid elvatiden varje natt till Creperian. Hon verkar vara ensamstående och har sin tonårsdotter med sig.Varje gång jag ser henne går en stöt genom min kropp.
Hon sitter med två andra kvinnor och fyra barn. Mörk, blek, som marmor i hyn. Fyrtioårsåldern. Varje gång hon rör sig försöker jag med blicken tränga igenom hennes kläder, se hennes kropp.
Jag är galen i henne, en kvinna jag inte vet vad hon heter, vem hon är eller var hon bor.
När hon böjer sig fram över bordet särar hon på benen. Jag ser långt upp på låren och hon ser mig. Hennes blick stannar upp en sekund, vilar på mig, innan den går vidare.
Jag vill gå fram och kyssa henne, säga vad som helst. Då vänder hon blicken mot mig igen. Jag ser de markerade dragen, tröttheten i hennes ansikte. Hon värderar mig. Jag är redan inne i henne. Hennes dotter upptäcker vad som pågår, ser på henne och mig, viskar något till sin mor. De skrattar, ler generat mot mig och återvänder till samtalet med sina vänner.
