På Fiket
I natt hade jag en dröm om att jag slängde alla bilder, sparade 120 stycken och på något vis var det en skön dröm. Att slippa hålla på. Jag känner allt mer att just det här sättet att kommunicera, över bloggen, är min grej. Jag vet inte om jag orkar göra några mer utställningar och böcker, i så fall ska jag ha ett gäng omkring mig som gör jobbet. Jag vet inte längre om jag ids, har ork eller lust att driva sådana saker som böcker, utställningar, eller jag vet, jag har inte ork eller lust, utan det här bloggformatet är perfekt.
Facebook är på väg att dö ut, det kan ju vem som helst se. Hela tiden en ökning av reklam ( värdelöst) och även en ökning av meningslösa inlägg. Jag håller mig till vissa konton, resten får passera. Bloggar kommer att komma tillbaka och Instagram är ju dödare än döden. Vissa snackar om Blueskay, känns ju helt meningslöst, precis som Instagrams Tread, nån slags ankskit som ingen bryr sig om.
Vi står inför en långsam revolution som snart kommer att gå allt snabbare. Bilderna plockade jag med min mobil då jag satt och drack en kaffe och snackade lite gamla minnen med Johan,