En dag som de flesta andra, eller..

 Jag älskar våra hus på Naxos, jag har ju två hem, ett på söder och ett på Naxos. När jag började leva på Naxos i början på 90-talet så trodde jag aldrig att det vi idag kallar "Miljöförstöringen" skulle få sådana enorma konsekvenser. Bara betänk hur det har accelererat de senaste åren. Jag kan se och känna det på Naxos i form av inget regn, jordbruks som förstörs och heta somrar som har konstiga förlopp.

Jag kan också se hur turismen ökar i en galloperande fart och ju mer den ökar, desto sämre blir den. Nu är det precis som med miljöförstöringen, en gräns är nådd. En gräns är nåd sedan länge, men nu känns den överallt.

Ändå, längtar jag alltid till det här rummet, den här känslan, kaminen, elementen kring sängen, kylan, fukten, ensamheten och solen på dagarna. Det är ett liv jag inte kan sätta fingret på vad det är, men det känns som något ursprungligt.

Jag har testat Bluesky, kan inte säga att det imponerar, i princip samma skit som Twitter, som jag heller aldrig förstod vad det var, en räcka meddelanden, det ena efter det andra, ungefär som en kortlek med hundra åsikter.

En sak som Bluesky i alla fall fick mig att förstå, det var och är, att jag under de senaste fem åren, eller tio åren, inte tagit en bild som kan konkurrera med dom jag tog fram till 2010, typ, eller då jag bytte från analogt till digitalt, 2006. Jag har tagit en del digitala bilder som håller samma klass som de tidigare analoga, men de är få. Det är inte kopiorna eller så, utan det är det mentala djupet i bilderna. Jag saknar något i mina senare bilder. Kanske var det att jag började skriva? Att jag hellre ville författa, men det är heller inte sant, jag vill ju ta bilder också.

Det är en insikt som jag inte kan förstå, svårare än så är det inte.