Second hand

Jag träffar den italienska fotografen, den franske, den tyske, den grekiska, olika fotografer och alla har de gemensamt att de tar så snygga bilder. De är underbara fina människor men jag känner mig som om jag gick omkring i trasiga, smutsiga kläder i jämförelse med deras bilder. Jag känner mig jävligt stukad, skulle aldrig klara av att ta sådana bilder, ser inte dessa vackra motiv som de ser. Det är en slags vackert, säljande dröm.

Jag känner mig lätt förtvivlad. Jag kollar återigen på deras bilder, försöker förstå, men jag ser ju också att jag återigen måste formulera mig om vad jag vill att min fotografi ska handla om. Livet, tänker jag. Jag fotograferar för att relatera. Jag vill skildra skönheten framför mig, ledsen, arg, lycklig, kåt, allt handlar för mig om att jag dokumenterar, att jag kan lyfta bilden till inspiration för livet, för andra människor.
Jag vill också vara så nära att jag också känns i bilden, att mitt läge i livet känns i bilden och när jag har formulerat detta så ser jag också deras bilder på ett annat sätt. De är ytterst vackra, bilderna uppskattas av många och det fyller verkligen sin funktion. Att visa något vackert, men det är inte besjälade på det sätt som jag menar soul är.

Svårt det här.
Kanske är det sårbarheten jag letar efter, eller den lilla glipan av otrygghet eller saknad.
Det är olika sätt att se på livet, kanske till och med olika sätt att se på det privata. Deras bilder innehåller sällan något privat. Jag menar att bilder ofta måste innehålla något privat. Det är så jag ser det. Och plötsligt känner jag mig inte lika förtvivlad och second hand längre, men samtidigt kan jag känna en hemsk avundsjuka över att inte klara av det de klarar av så snyggt och vackert.