När vinden kommer...

Det finns alltid ett ögonblick på dagen då allt möts i en punkt av Gudomlighet. På kvällen, halv åtta, solen försvinner, vinden tar vid. Man sträcker ut sina ben i trädgården. Allt är tyst förutom rocknrollorkestern som gnider på för allt den har i träden. Några fåglar lyfter från citronträdet och katterna ligger lojt på den varma stengrunden.

Det är då man ser bilden, bilderna, men precis som med livet, och ändå, inte som med livet, så ser man något fantastiskt, nästan. Hur ska man komponera så allt stämmer, hur ska man sätta ihop gråskalorna hur ska jag få skärpedjupet att räcka, utan att röra mig ur position, för rör jag mig är bilden borta. Man letar och man vet att det blir inte perfekt, det blir halvbra och man tar bilden, trots att man vet att den blir halvbra och halvbra bilder har inget värde, precis som allt halvbra inom konsten. Inom konsten gäller bara en sak, perfekt, topp, det är en elittillvaro, varje dag kräver ett perfekt tillslag, halvbra är ingenting.

Som tur var är livet inte så, man får acceptera det halvbra då och då, men då solen går ner och vinden kommer och katterna ligger loja på de varma stenarna, då är det mer än halvbra.