På en lastbil till Lycksele

Den här bilden, ovan, var då jag mötte Halvars på Irini. Regnet föll, vi kom aldrig därifrån  och krogen bjöd konstant på allting. Jag skulle köra min scooter hem till bergen och jag minns hur vingligt det blev.
Det var en att bland andra vackra nätter, annars funderar jag mycket på: Vad gör en äldre människa med natten? Natten är som saknaden, ett tillstånd som kanske passar de unga bäst. Vad gör man ute på natten? När man var ung var natten en slags väntsal för sexet. Nu är det morgonen som väcker en till liv.Det enda jag kan säga med säkerhet är att natten väcker saknaden. I det svarta, tysta, syns skönheten tydlig och varje rörelse har sin egen ömhet.

Hur ska man räkna in lyckan?
Jag brukar säga att om jag trivs, är det bra.
Hur ska man kunna ha någon annan indelning?
Om du trivs är det bra för mig? Ibland, ibland inte.

Nej, man får fråga sig själv. Jag har frågat mig själv hela livet och kommit fram till att vissa frågor ledsnar man på. I går fick jag höra en rolig historia om min barndom. Vi skulle resa från Stockholm till Lycksele. Då byggde min morbror ett litet playwoodhus på flaket till sin lastbil, sedan klev morsan, brorsan och jag in i det och åkte genom Sverige på flaket. Det är kanske därifrån jag fått min vurm för husbilar?